Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1849, sida 1

—77—— —— eller litteraturhistoria ej kunna bestridas, om man ock deri spanar vissa oarter, har af nationen erhållit dess röst. Och hvad skall man säga om en A. A. Afzelius, diktaren af Neckens polskas, som lefver på hvar mans läppar och väcker förtjusning utom fäderneslandet, utgifvaren af Svenska folkvisor som gjort epok i vår vitterhets historia, upptecknaren af -Svenska folkets Sagohäfders, han som i bunden och obunden stil visat sig bäst hafva träffat svenska folkets anda och ton? — hvad om en C. A. Hagberg, esteticus ex professo, som till sina öfriga förtjenster om svenska vitterheten, kritiken och språkets estetiska behandling, lagt, som en språkvirtuos af första rangen, den ännu större förtjensten af en mer än till hälften fullbordad mästerlig öfversättning af Shakspeares dramatiska arbetens, en öfversättning, som kännare anse för den yppersta på något språk af denne, den moderna vitterhetens störste heros? — hvad sluteligen om en B. E. Malmström, visserligen ung ännu, men jemnårig med eller äldre än mången förut i svenska akademien intagen vitterlekare och talare, som då icke egt den styrka och lyftning i tanka och språk och frambragt så många i alla afseenden förträffliga dikter som han, under det de ej med honom varit jemförliga i omdömets skärpa, i smakens stadga, i bildningens grundlighet och omfattning och i uttryckets estetiska behag? Till dessa namn kunde vi bifoga flera, en Börjesson, Erik den 14:s och hans sons sångare, en N. Arvidsson, öfversättaren af Oisians Sångers, m. fl. — men det var ej vår mening att upprätta ett fullständigt register till ledning för svenska akademien, som utan vår påpekning torde eller åtminstone borde känna de män, som företrädesvis förtjente utmärkas, om det ännu är en utmärkelse att som medlem inträda i svenska akademien. . Vi hafva med föregående karakteristik och uppräkning af svenska författare, som gjort sig förtjenta af svenska språket, skaldekonsten och vältaligheten, velat visa, att fäderneslandet ej är fattigt nog på dylika män, som förtjena en plats i svenska akademien, att denne behöfver gå på sidan om sitt mål, för att fylla sina lediga rum. Vid sina sista val synes dock akademien, liksom mången gång förut, mera hafva följt sitt eget personliga tycke, än nationens billiga fordringar på ett oegennyttigt afseende på den institutions helgd, till hvars sorgfälliga väktare akademiens ledamöter blifvit valde och af konungen i sitt val stadfästade. Namnet Ihre är ett stort och oförgätligt namn i svenska språkforskningens historia, men den på detta fält store Ihre, var ej den nuvarande excellensen med detta namn, utan en af hans — förfåder. Excellensen må vara en aldrig så smakfull, snillrik, bildad och lärd man, — svenska språket och litteraturen hafva likväl, oss veterligen, om honom ingenting att förkunna. Är det alltså svenska akademiens mening att nu börja belöna ättlingarne för förfädrens förtjenster? Då sinnas visst många, som på grund af sin legitimitet, ej äro säkra för svenska akademien, som genom en dylik rekrytering kan, i förhållande till sin ide, få ett rätt piquant utseende. — ——