precist behagligt eller önskas af vederbörande, att hafva handlat endast af förföljelseanda. Skulle åter något sådant corpus delicti icke framvisas, så återstår naturligtvis icke mer än en slutsats, nemligen att hr Zachrisson skolat straffas blott för det han vågat adressera sig till offentligheten, utan afseende på innebållet af hvad han yttrat. Men härvid förekomma åter tvänne besynnerligheter. Först och främst synes det icke väl stå tillsammans, att man uttryckligen låtit hr Zachrisson veta, att hans bivistande af ett reformsällskap varit orsaken till hans förbigående, och likasom velat dermed statuera ett exempel, honom sjelf till straff och utan tvifvel önskat att det äfven skulle tjena andra till varnagel; men likväl bestraffar honom för det han begagnat det sätt, som bäst måste bidraga till realiserande af denna sednare önskan, nemligen offentligheten. Att genom prejudice näpsa en person för en handling, som ingen kunde drömma om att det innefattade något olofligt, och sedan särskildt straffa honom för det han vågat tala om det, synes imellertid vara att lägga sten på börda. Det kommer an på om man i längden är i stånd att dressera armåens befäl till den blinda passiva lydnad och tystnad, som tyckes vara ett af ändamålen med dylika åtgärder. Det kunde nog hända, att motsatsen inträffade och att en viss sjelfständighetskänsla och harm emot en sådan princip till slutet springer upp i en och annan krigares bröst, som annars icke skulle hafva tänkt så noga på den saken. Den andra kuriositeten är, att man först afsatt general Arbin för dess tillgörande i denna sak och dermed på visst sätt erkänt, att den af hr Z. omtalade prejudicen varit orättvis; och sedan bestraffas hr Z. för det han talat om saken. Lägg nu härtill att h:r Arbin skall i en från högre ort affordrad förklaring yttrat att berättelsen i Handelstidningen i allt det hufvudsakliga vore sann, och jemväl å andra sidan för andra tillkännagifvit, att han haft uttrycklig befallning att låta kapten Zachrisson veta orsaken till hans förbigående!