Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1849, sida 1

t. H::::: wiTw.MFvl: G — ————— —— öm dre priset åt ett af de till id som form yppersta poömer, som akademien någonsin till bedömande mottagit, vi mena Runebergs Grafven i Perrho. Dikten var utan rim, huru kunde den då högre belönas? Det kom sig deraf,, sade oss en af akademiens nuvarande medlemmar, vatt då sutto åtskilliga krutgubbar der. — Allmänna opinionen tycks anse, att svenska akademien i sitt närvarande skick är blott en tom lyx-artikel och behöfver reformeras, för att motsvara sitt ändamål. Men då ingen institution säges reformera sig sjelf, torde reformen få komma från annat håll. Från konungen eller nationen? Kanske från båda, sedan kongl. sv. akademien jemte kongl. theatern upphört att vara kungliga, för att blifva nationens, då enväldets dagar äro förbi eller åtminstone borde vara det. Nationen, som sjelf nu torde vara domför, skulle nog sen se till att en nödig kontroll funnes öfver akademiens verksamhet såsom sådan, men tillika förse den med medel nog att verka allt det goda och nyttiga den borde och kunde, om den med oegennyttig kärlek omfattade den stora nationella sak, som vore dess mål. Svenska litteraturen, för att rätt odlas, de fattiga svenska litteratärerna, för att rätt verka i sitt kall, behöfva såväl understöd utifrån, för att ej gå under eller förarbeta sig af brödbekymmer. Komme nu detta stöd ej från thronen och dess granskap, som alltid vore konungamaktens och dynastiens vinst, så må den komma från nationen sjelf, som alltid är domare i sista instansen. Och härtill kunde, enligt vår öfvertygelse. en rätt organiserad och med nödiga materiella tillgångar försedd svensk akademi vara ett lämpligt medel i nationens hand.