Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1849, sida 1

smak, på originalitet, för att behöfva försätta sig i en annans. Medan svenska akademien sålunda redan från begynnelsen förstärkte sig ur de med beräkning efterbildandes hop, som oinskränkt hyllade den gällande läran, smaken och makten, uteslöt den deremot ur sin lysande krets män, sådane som en Thorild, en Ehrensvärd; den förre en frihetshjelte i stor mening, sin samtids största, mest omfattande snille i Sverge, som bröt nya banor i mer än en rigtning, ej minst inom det skönas och språkbehandlingens eller stilens område och som med den öfverlägsna härförarens öfvermod slungade sina förstörande bomber, kreverande till och med midt i de akademisters läger. En så vådlig man kunde naturligtvis ej intagas i deras krets, bure ban ock en hel framtid af eviga sanningar i sin lågande barm. Ehrensvärd, med honom nära befryndad, var en estetisk siare, hvars ider, sofrade af ett yngre slägte med klarare och djupare blick, med vidsträcktade vuer, iin hans samtida i Sverge, fortlefva och verka i våra och kommande dagar, medan svenska aka demiens tillhöra det förflutnas förvillelser. Vi kunna äfven nämna en Benjamin Carl Höijer, Sverges störste tänkare, som äfven utkastat nya och stora tankar öfver estetiska föremål och derigenom bidragit att väcka och reda en ny tids estetiska begrepp; en J. Hallenberg, den store Gustaf Adolfs historieskrifvare, som grundlade en ny era för svensk bäfdeforskning, misskänd, förlojligad af sin samtids storen, emedan han älskade sanning och grundlighgt mer än ytlighet, lögn och smicker, klädda i en falsk retoriks prålande drägt. Äfven desse män, ehuru den sednare ej kan prisas företrädesvis för stilens skönhet, förtjenade dock mer än mången ytlig rimsnidare och frasmakare en plats i svenska akademien. Men derom blef, oss vetterligen, aldrig fråga. (Forts.)