dets försvar, utan generalens anseende berodde deraf, det var Görgeys mål. Han frågade icke efter hvart han drog sig tillbaka och hvilken position han lemnade, blott han icke förlorade någon fana eller kanon. Äfven hans sista ryktbara marsch tycktes vara med utomordentlig skicklighet rigtad blott på ett stort mål — att kapitulera en masse med alla kanoner, trupper och vapen på ett sätt, som i fiendens ögon skulle visa, huru vigtig hans kapitulation var, samt i det östra Europa upprätthålla hans namn såsom oöfvervunnen general. Görgeys beteende visar blott, huru rigtigt Kossuth bedömde honom, när denne uppskattade hans egenskaper såsom militär högt, men misstrodde honom i politiskt afseende. Den store ungerske statsmannen föredrog de polske officerarnes ärliga tapperhet, men ansåg det för oklokt att tillbakasätta Görgey. Derför delade han kommandot, men försvagade derigenom de afgörande försvarsanstalterna. Kossuth hade intet val, och vi tillskrifva nödvändigheten, att ban valde en nästan förhoppningslös försvarsplan. Hans ordres till Bem, hvilka funnos bland dennes papper och gåtvos äfven de öfrige generalerna, äro bekanta: de voro att aldrig våga ett slag, utan att blott och bart gäcka fienden, afskära honom tillförseln och utdraga kriget i längden. Detta gick an i första fälttåget mot Windischgrätz 100,000 man, men mot en öfverlagsen styrka på 400,000 man, utrustad och understödd af tvenne stormakters alla byjelpkällor, var ett guerillakrig hopplöst. Det enda, som kan jemföras med Österrikes och Rysslands angrepp på Ungern, är sjuåriga kriget, då Fredrik den store från olika sidor blef angripen af ryska, österrikiska, franska och svenska armåer. 800,000 man hotade Fredrik, som knappt kunde ställa 100,000 man emot dem. Hade han åtnöjt sig med att operera defensivt, så hade preussiska monarkien dött den ungerska oafhängighetens död år 1849. Men Fredrik angrep en af sina fiender i sänder med det djerfva beslut, att slå angreppet tillbaka eller gå under. De ungerske generalerna deremot levererade defensiva artilleristrider med en just i detta vapen öfverlägsen fiende. Aldrig inläto de sig i någon infanteridrabbning, aldrig försökte de den beslutsamme fosterlandsförsvararens handgemäng man mot man. De litade mera på Görgeys strategiska talanger och hans konst att med 150 kanoner undvika ett ordentligt fältslag. Många uppror misslyckas af brist på disciplin och regulier taktik; den ungerska revolutionen misslyckades deremot just genom strategisk och taktisk konst samt genom ett strängt regelmässigt soldatväsende, hvarpå Görgey stödde sig. Görgey kastade synbarligen sina blickar på de ryska epåletterna och utbytte mot dem Ungerns seger. Om den första orsaken till nederlaget bör sökas i den bristfälliga försvarsplanen samt de ungerske anförarnes oenighet och afund, så kan den andra sökas i täflingen mellan Österrikare och Ryssar. Det var icke så mycket en väl uttänkt, gemensam operationsplan, hvilken gaf fälttåget dess utgång, som fastmer de båda härarnes tydliga begär att komma hvarandra i förväg och ensamma afgöra krigets öde. Detta brådskande var så uppenbart, att det var ett oförlåtligt fel af Görgey att icke draga någon fördel deraf. Paskiewitschs marsch från Pesth till Debreczin har af militärer blifvit klandrad såsom onyttig. Afsigten var att komma framför Haynau, som skulle fasthållas af Görgey framför Komorn. Detta Paskiewitschs företag blef likväl alldeles icke utan följder, ty för det första fördref han Kossuth och banknotfabriken och för det andra upptändes derigenom Haynaus och österrikarnes afund, så att de hals öfver hufvud störtade från Raab till Temesvar, just för att få gifva Ungern dödsstöten. Intet bevisar mer slående det felaktiga i ungerska härens organisation och brist på en defensionsarmes egentliga kärna, infanteriet, än att detta framryckande kunde försiggå så obehindradt. Afunden mellan Paskiewitsch och Haynau var så stor, att båda likasom under en kapplöpning, täflade om hvem som först skulle komma öfver Theiss, och att Ungrarne sågo sig förföljda med en hastighet, som ryska och österrikiska trupparnes rörelser aldrig förr visat sig hafva. Det är en tröst, om också ringa, för de besegrade att veta, det afunden mellan segrarne troligen länge skall öfverlefva nederlaget och måbända hämnas det. Säkert är, att Österrikarne ensamme aldrig hade segrat. Utan Paniutines hjelp skulle Haynau och Österrikarne blifvit tillintetgjorda af Görgey vid Acz. Men Görgey, som så käckt, hastigt och lyckligt slog Österrikarne, tycktes aldrig på fullt allvar rigtat sitt angrepp på någon rysk korps, eburu han under sitt återtåg ofta hade tillfälle dertill. Han tyckes alltifrån fälttågets början hafva velat skona Paskiewitsch och betraktat Czaren som sin af ödet bestämde framtida herre och mästare. Hu