Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1849, sida 2

—— ——-f-f——————————————————— — Theater. Bankiren, eller ett Kejsarval i Frankfurt, skädespel i 4 akter. Herr Torsslows recettspektakel i Fredags gafs för utsåldt bus. Dervid uppfördes ofvanstående splitternya pjes, hvilken torde förtjena en vida mer kritisk och genomförd recension, än vi för närvarande kunna egna densamma. Första akten föreföll oss tråkig, i de tre sednare deremot väcktes interesset och stegrades sedan allt framgent ända till de sista uppträdena, i hvilka sceneriet är praktfullt, handlingen liflig och der intrigen invecklar sig i en knut, som på en gång afhugges af det mäktigaste och skarpaste bland alla Alexanderssvärd — penningens. Det är en bankir, som skänker Tyskland en kejsare. Hvarföre? För att rädda sin dotters heder och skänka henne en furste till gemål. Dramen är icke historisk, den är mera filosofisk. Den framställer en åskådliggjord reflektion, eller måhända rättare en karrikatur öfver guldets allmakt. Man säger att det i synnerhet är i våra dagar, som penningen vunnit detta omätliga inflytande, sedan revolutionen besegrat dess fordna medtäflare: adeln och konungarne. Men om vi få tro den ifrågavarande pjesen, så gick dess makt öfver sinnena redan på femtonhundratalet lika långt som någonsin. En kejsarkrona, köpt genom en bankirs guld, tyckes verkligen vara ett eklatant bevis derpå. Skådespelet för oss tillbaka till den första början af nyare historien. Tysklands elektorer hafva samlat sig i Frankfurt, för att välja rikets öfverhufvud. De, som täfla om denna värdighet, äro: Carl II af Spanien, Frans af Valois, samt Englands konung. Kabaler och intriger för de särskilda kandidaterna spelas utan all ända och medelpunkten för dessa intriger är bankiren Didiers (h:r Torsslow) hus. Herr Didier är styckets hufvudperson, den enda egentligen framståendo karakteren. De öfriga äro temligen flyktigt tecknade. Herr Didier är