Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1849, sida 1

vid krigsakademien i Köpenhamn. De officerare, som under loppet af några så år och under det sista kriget hade blifvit dresserade i Rendsburg, voro helt annorlunda; men de befunno sig nu i högre grader, hvaremot de lägre graderna innehades af köpenhamnska gatuhjeltar. Man borde fördenskull taga unga män af god familj, hvarhelst några sådana voro att finna, bibringa dem en smula teknisk bildning och sedan göra dem till officerare. Sålunda skref prinsen, och det var ett godt påhitt, för att kunna bringa upprorsmakarnes anhängare in i armen såsom officerare. Icke långt derefter skref han ett bref till en annan man, nemligen sin bror; men det ljöd icke alldeles på samma sätt: i det hade han nemligen det nöjet att underrätta hertigen om att man hade revolterat armeen samt att officerarne inbördes lågo i den häftigaste strid med hvarandra. I följd af dessa erfarenhetsrön beslöt hertigen alltså, att först och främst uppvigla den stora massan af folket i hertigdömena, synnerligast den danska befolkningen i Slesvig; ty Tyskarne och Holsteinarne var det icke så svårt att förföra, alldenstund de icke närmare kände till förhållandena. Den 15:de November meddelade presten Lorenzen hertigen sitt råd i detta afseende: den påtänkta patriotiska föreningen var det till en början bäst att gifva på båten; Heiberg och Gilich, yttrade han, hade väl i detta ändamål utfärdat en uppmaning: men sådana der personer voro på intet sätt passande att ställa sig i spetsen för ett dylikt företag; man måste se sig om efter andra, som hade förtroende och anseende !). Deremot borde hertigen genast gå i författning om att uppsätta ett folkblad, såsom det bästa medel att agitera hopen, och som denna icke förstode tyska, voro det bäst att utgifva det på danska språket. Hertigen biföll detta förslag, lemnade de erforderliga penningarne dertill och utfärdade de ordres, som för öfrigt voro af nöden. I följd af dessa begåfvo sig Fischer och Luders från Augustenburg till boktryckaren Meyler i Sönderborg för att köpa honom för den ifrägavarande planen. Då och då kom äfven till Meyler, om natten, en förklädd person i samma ärende, hvilken förmodligen var hr Jörgen Brug. Meyler gick in på förslaget; men ångrade sedermera detta steg, emedan han fruktade att förlora prenumeranterne på sin tidning. Hertigen sände då ånyo hästhandlaren Fischer till honom, skänkte honom en ny jernpress till hans boktryckeri och gaf honom sitt hedersord på att understödja honom. Så många frestelser kunde Meyler icke emotstå. Han öfverlemnade sig och sin tidning i de sammansvurnes händer. 2) Hertigen lät nu förfärdiga en signett, föreställande Schleswigholsteinarnes vapen, hvilken skulle sättas öfver bladet, hvars redaktion han anförtrodde åt en införskrifven Tysk, Moritz Reichenhack, till hvilken Fischer årligen utbetalade ett hono1) Den af Heiberg och Gulich föreslagna föreningen kom dock, oaktadt Lorenzens visst icke rekommenderande vittnesbörd om dem, till stånd påföljande året; men det är svårt att säga huruvida den uträttade något. 2) Allt detta förtäljer Meylers efterlemnade enka i ett ömkligt klagobref, som hon den 31:ste Aug. 1847 skref direkte till hertigen och hvilket något längre fram torde blifva meddeladt. A2 nd