Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1849, sida 1

rådande kyrkorna, och som ogillade och emotstodo de antikristiska läror och afgudiska bruk, som genom menniskostadgar mer och mer utträngde bibelns kännedom, och med densamme sann gudaktighet ur verlden, funnos alltid församlingar, som ogillade barndop, upptogo medlemmar genom neddoppning i vatten, i Fadrens, Sonens och den Helige Andas namn, på bekännelsen af sin tro på Kristum; vidmakthollo en sann apostolisk disciplin inom sina församlingar, och underhöllo sina lärare genom frivilliga bidrag. De ogillade också alla menniskostadgar i religionen; erkände blott biblen såsom ledare för sin tro och vandel; ogillade den verldsliga maktens styrande i kyrkosaker, och tålte intet prestvälde öfver sig. Men för detta hafva de ock på det grufligaste blifvit förföljde och plågade, särdeles af den romerska kyrkans andlige. Efter reformationstiden hafva de, särdeles en tid efter, måst lida mycket, äfven af sina protestantiska bröder; men hafva dock mycket utbredt sig, särdeles i England och i Nord-Amerika, samt i nyare tider i Tyskland, och äfven i Danmark. Deras vigtigare hufvudläror, äro i korthet följande: 1:0. De erkänna biblens kanoniska böcker för Guds ord, Guds uppenbarade vilja och råd till menniskan, för att vägleda henne till försoning, helgelse och evig salighet. De tro och hålla derföre biblen såsom sin enda ofrånvikeliga och säkra vägledare i religionen och våga icke följa något, ehuru gammalt och vördnadsbjudande, eller allmänt antaget det vara må, som i någon mån afviker derifrån. 2:0. De tro och hålla, att läran om vår rättfärdiggörelse inför Gud, genom tron på Kristum, af blotta Guds nåd, utan vår förtjenst eller värdighet, är biblens hufvudlärdom, läran, hvaromkring alla andra läror, som biblen innehåller, hvälfva sig, och med hvilken de alla fullkomligt harmoniera. Men de våga derföre icke åsidosätta, långt mindre förkasta, de öfriga lärdomar, som denna gudomliga bok innehåller. Fastmer känna de sig i sina samveten förpligtade, att tro allt, hvad Gud i sitt helga ord låtit säga oss, samt lyda allt, hvad ban deri befallt. 3:o. De tro och hålla, att den kristna kyrkan är ett samfund af menniskor, som genom Guds ord och anda, kommit till en sann omvändelse och lefvande tro på Kristum, och som sedan efter egen öfvertygelse om dess rigtighet, och på egen fri begäran, låta sig döpa till Kristum, att dermed ikläda sig honom inför verlden, att vandra efter hans heliga ord och bud i ett nytt lefverne, och de upprätthålla inom sitt samfund, den ordning och disciplin, som Nya Testamentet föreskrifver. De förbinda sig frivilligt, utan annat tvång än öfvertygelsens, att ingå till och blifva vid en sådan församling. För ordningens vidmakthållande, väljer hvarjs församling sin egen lärare, af sina egne bröder, och, då behofvet så påkallar, väljes likaledes af församlingen sjelf en eller flere tjenare att biträda läraren vid förvaltandet af församlingens göromål. Den, som med sin vandel eller uppförande visar, att han icke älskar Kristum, det är, icke vandrar i evangelium värdeliga, blifver först förmanad en och annan gång, och då detta icke synes verka till EES ONT ENTRE —L—t