————— — —— Förföljelsen emot kapten Zachrisson. (Forts. fr. N:o 218). I det föregående bafva vi sökt visa gången af förföljelserna emot kapten Zachrisson, och det sätt, man dervid begagnat. Vi skola nu tillåta oss att bifoga de reflexioner, hvartill vederbörandes handlingssätt synes oss föranleda. Frågan, huruvida Z. handlat rätt eller orätt, då han i tidningarne offentliggjorde det enskildta samtalet med general v. Arbin, är redan så tillräckligen diskuterad både inom pressen och enskildt, man och man emellan, att vi icke anse oss behöfva öda tiden med dess ytterligare upptagande. Undantagande en och annan konservativ, som icke kan se saken ifrån dess rätta sida, eller en och annan militär, som icke vågar, äro alla tänkande menniskor temligen ense derom, att kapten Z., efter den lidna orättvisan, svårligen hade något annat att göra, än att vädja till allmänna opinionen. Han gjorde det, och till en början väckte hans uppträdande ej den ringaste förtrytelse, icke ens inom militärståndet, utan på sin höjd en viss öfverraskning och förvåning öfver det ovanliga och dristiga i handlingen. Under hela den tid, som förflöt emellan artikelns publicerande och dess bekantblifvande å högre ort, förmärktes ingen annan känsla hos härvarande officerare, än en hög grad af nyfikenhet, huru det påbörjade dramat från vissa håll skulle upptagas. Man uttryckte med tystnadens vältalighet sin tillfredsställelse med hvad som skett. Man tycktes instinktmessigt ana, att kapten Z. gjort militärståndet en stor tjenst genom att uppdaga, huru dess befordringsväsende handhades; och man gjorde ingen hemlighet deraf. Häraf framgår tydligen, att den opinionsyttring, som vissa kamrater uttalat emot Zachrisson, icke har sin grund i en sårad rättskänsla, ty då skulle denna ögonblickligen uppblossat, utan snarare i motiver, hvilkas benämning äro att söka i den blinda lydnadens ordbok. Vi äro för vår enskilta del fullt öfvertygade, att om officerskorpsen mera följt hjertats och öfvertygelsens röst, än de militära fördomarnas, den aldrig hade afgifvit någen opinionsyttring emot sin kamrat. Må äfven vara, att kapten Z. vid begagnandet af de vapen, som stodo honom till buds, under det första intrycket af en liden orättvisa, gått nog dristigt, eller, om man hellre så vill, oförsigtigt till väga; men icke berättigar detta förmän och kamrater att kasta sig öfver och söka krossa honom. Innebär icke hvarje passionerad handling sitt eget inre korrektiv, och är det icke rentaf omenskligt att deltaga i förföljelser emot en person, som af omständigheterna blifvit tvingad till sjelfförsvar? Också hafva vi sällan erfarit en så allmän indignation öfver någon åtgärd, som den, hvilken opinionsyttringen emot Z. framkallat. För vår del skulle vi likväl tro, att äfven officerarnes åtgöranden böra skonsamt bedömas. De äro utan tvifvel aktningsvärde män, med känsla både för det rätta och sanna, men de hafva under sin militära uppfostran, såsom en slags religiös dogm, omfattat och fastvuxit vid den öfvertygelsen, att ovilkorlig lydnad är en militärs första dygd. Till följe af denna dogms helighet ansågo de sig DOREEN REN NN SRS ENARE SR