Mottag, min kära Ney, försäkringen om min upprigtiga vänskap. Louis Napoleon Bonaparter. Tidningarnes omdöme om detta dokument är olika, allt efter deras partifärg. De katolskt religiösa tidningarne, såsom Univers, angripa det med våldsamhet, de legitimistiske klandra det såsom politiskt oklokt, de republikanske berömma dess liberala anda, men tadla dess imperatoriska ton; endast de bonapartistiske äro naturligtvis nöjda. Tidningen Presse har en lång artikel om romerska frågan, i hvilken den genom officiella dokumenter vill bevisa, att påfven aldrig begärt Frankrikes intervention, och att franska regeringens politik hela tiden varit vacklande, i det den låtit inverka på sig af kardinalerna och jesuiterna i Gaöta, samt uppgifvit än påfvens återinsättande, än bevarandet af romerska friheten såsom ändamålet med interventionen. Det tyckes som om man alltför mycket räknat på påfvens personlighet och Romrarnes kärlek till honom; man försummade att försäkra sig om vissa vilkor, innan man intagit Rom, emedan man hoppades, att påfven sjelfmant skulle gifva folket en fri författning, och man beräknade icke en folkfiendtlig kamarillas och främmande agenters inflytande på en ädel och välvillig, men svag karakter. Presidenten tyckes antyda derpå i sitt bref, och det är också det enda, som till en viss grad kan rättfärdiga Frankrikes politik, som emellertid i hvilket fall som helst icke kan fritagas från stora fel. Man kan till ex. med skäl förebrå den, att den icke genast intog en fast ställning, när den märkte kardinalkollegiets motstånd mot hvarje eftergift, att den ogillade Lesseps beteende och lät Oudinot handla helt och hållet mot nationalförsamlingens törklarade vilja, samt att den lät påfliga regeringskommissionen rasa så mycket den ville i reaktionär anda. Om den politik, som presidenten uttalar i sitt bref, hela tiden varit franska regeringens, så äro flera af dennas åtgöranden oförklarliga; ir den blott ett nödI tvunget resultat af de sednaste politiska invecklingarne, så är den en fördröjd krafiyttring, hvilken icke upprättar hvad man felat. I hvilket fall som helst, är brefvet af politisk betydelse; de franska tidningarne anse det kunna förorsaka nya invecklingar, och Presseförklarar tillochmed, att dess intagande uti Monitörengifvit Frankrikes politik en alldeles ny rigtning, som lätt kan gifva anledning till ett allmänt europeiskt krig. För öfrigt är Presse missnöjd med brefvets I hotande ton; den resonnerar sålunda, att Frankrike icke har rätt att föreskrifva påfven hans politik, emedan denne icke begärt Frankrikes inblandning, och påminner Louise Bonaparte om ett yttrande af honom sjelf: -En stor nation skall tiga, eller icke tala förgäfves.