ta ett ögonblick här, så skall jag gå och se efter hvad det är. Gå, — sade Ingeborg modigt, — gå och bjelp den olycklige. Jag är icke rädd mera.7 Frans aflägsnade sig hastigt i den rigtning, hvarifrån ropet kommit. Han steg ned för den branta kullen på motsatta sidan af Skansen, forskande, sökande, spejande, men förgäfves. Ingen menniska syntes och Frans trodde sig hafva blifvit gäckad af en inbillningens villa, då hastigt ett annat rop... ett rop, som kom hans hjerta att darra, trängde till hans öron. Detta sista rop kom från den plats, der han lemnat Ingeborg. Utom sig af förskräckelse störtade den unge mannen ånyo upp för branten och ilade med bevingade steg tillbaka till platsen. Det fanns ingen mera der. Ingeborg var försvunnen. I samma ögonblick uppfattade Frans öra ljudet af en vagn, som rullade bort på den straxt nedanför Skansen belägna landsvägen. Frans stod som träffad af blixten. Ett ögonblick var hans kraft alldeles förlamad af förskräckelse. Men hastigt återtog hans själ sin spänstighet. Med far PN och ben af sig, störDV