— —nD —————— farlig, som han ser ut. Annat var han i fordna tider, Ingeborg, då tappra krigare rigtade måhända den kanon, på hvilken vi sitta, mot de ö stormande flenderna. Då spridde han död och förstörelse omkring sig. Men dessa tider äro längesedan förbi.Min Gud, Frans, att menniskorna kunnat vara så vilda och mordiska mot hvarandra. Hvartill tjenade det, att de togo lifvet af hvarandra? Det måtte väl aldrig vara Guds afsigt, att det ena folket skulle förfölja och utrota det andra 2 -Nej Ingeborg, det var visst icke den gode Gudens afsigt, ty han uppmanar oss ju, att älska äfven våra fiender. Men menniskorna afvika så ofta från hans bud... de blifva grymma, hatoch hämndfulla. Så hafva krigen, liksom allt annat ondt, uppkommit till följe af deras onda passioner. . . .? Jag förstår dig, Frans, — afbröt Ingeborg — men det skall nog en gång blifva fred i verlden. Tror du icke det? Frans betraktade henne med en varm blick och tryckte hennes hand, utan att svara. Ingeborg — hviskade han slutligen efter en stunds tystnad. — jag har en fråga att göra dig ... Du vet, att jag är fattig, men redlig och arbetsam. ... Om ett par år hoppas jag kunna bli min egen. ... Hvad säger du om det ?