Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1849, sida 1

Han tryckte den gamles hand och ilade ut. Emedlertid hade i enkans stuga följande scen förefallit. Madam Eriksson och hennes dotter sutto vid sitt arbete. Det är en lycka kära barn, — sade modren — att den beskedliga frun, hos hvilken vi i går voro, lofvat skaffa oss mer arbete. ... Du vet att vi snart nödgas betala hyran till den stränge herrn, som rår om detta rucklet. Och nu ha vi ju knappt något mer att sy.Det är sannt, mamma. Ack hvad den frun var englagod och så vänlig sedan.Det knackade på dörren. Stig in, sade enkan. Vår bekanta fru inträdde och helsade med ett vänligt leende på läpparne. Ar det här madam Eriksson bor? frågade hon. Ja — till er tjenst min fru. Och detta är er dotter. Ja. Jag kommer å den goda fruns vägnar, som ni i går besökte. ... Ni minns väl att hon lofvade, att skicka en af sina bekanta till er. IJha, min fru; .. och ert ärende är utan tvifvel att bereda oss någon arbetsförtjenst?