Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1849, sida 1

Tredje Kapitlet. Augustimånan gjöt sitt klara sken från himlahvalfvet. I trädens toppar, försilfrade af dess strålar, susade en mild sommarvind och, och elfvens blåa, genomskinliga vågor krusades lätt för qvällens flägtar. Denna herrliga afton gingo tvenne personer arm i arm uppför den branta backe, på hvilken skansen Kronan ännu majestätiskt ligger qvar, gömmande århundradens minnen ... Från höjden deruppe har man den herrligaste utsigt öfver staden och dess omgifningar. Den som en gång sett den, glömmer den aldrig. Frans och Ingeborg — ty det var de — uppnådde höjden och satte sig på en gammal, till hälften i jorden nedsjunken kanon, som låg qvar från fordna tider. Kan man se något vackrare än denna utsigt, Ingeborg?, sade Frans, i det han blickade ut öfver staden. Ack nej, — sade den unga flickan med en lätt rysning — här är visst gudomligt vackert, men jag tycker ändå, att här är liksom litet hemskt. Den der gamla skansen ser ut som ett spöke i månskenet. Vi skola vända ryggen åt honom, Ingeborg — återtog Frans. Han är i alla fall inte så