Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1849, sida 1

—— ——77—77252——— som det förmodas, på vinkar från högt uppsatte personer, antogo sysiognomierna ett verkligen hotande utseende. och man började hviska om en opinionsyttring af kamraterne, hvilken skulle vara i farvattnet. Ingen menniska ville dock tro derpå, ty man hade dertill ett alltför högt begrepp om det militära kamratskap, som knytes under år, då känslan för det rätta ännu icke är höljd i egoismens dimmor. Men den 6:te September, eller dagen före krigsministern hr Hohenhausens väntade ankomst till staden, sammankallade chefen för härvarande artilleri, öfverste Heyl, de i staden varande officerare och uppläste en skrift, som gick ut på att ogilla Zachrissons åtgärd, att i tidningarne offentliggöra samtalet med general Arbin. Närvarande vid denna sammankomst voro: öfverste Heyl, öfverstelöjtnant Clancey, majorerne af Petersens och Lönnroth, kaptenerne v. Sivers, Wahlgren, Holming, Nordensvabn, Zachrisson, Schiitzererantz och Diderichs, löjtnanterne Berg, Mörner, Virgin, Chapman, Leijonhufvud, Törnsten, Sjöståen och Gjers, samt underlöjtnanterne Kuylenstjerna, Fr. Lindberg och C. Lindbergh. Hr IIeyl började, som nämndt är, med att ogilla Zachrissons förfarande och uppmanade de öfrige att yttra sig i ämnet, förklarande likväl på förhand, att ingen motivering eller diskussion finge äga rum, utan att svaret skulle bli kategoriskt gillande eller ogillande. Efter honom yttrade sig först de äldre officerarne, som naturligtvis på förhand voro öfverens om resultatet, ehuru det annars är vanligt, att de yngste i dylika fall alltid yttra sig först, hvilket också grannlagenheten bjuder. Följden blef, att de yngre icke vågade uttala en emot förmännens stridande mening, och derför äfven yttrade sig ogillande om en kamrat, som de i själ och bjerta högakta, och som de i denna stund anse hafva blifvit ett offer för en himmelsskriande orättvisa. Härifrån utgjorde likväl löjtnant Törnsten ett undantag. Han förklarade nemligen, att han ej fann det för sig tillständigt att yttra sig öfver en förmans handlingar. Med honom förenade sig underlöjtnant Lindbergh, som likväl efter sammankomstens slut blef af chefen enskildt öfvertalad att återtaga sitt yttrande och förena sig med majoriteten. Kapten Schiitzercrantz fann sig, besynnerligt nog,icke förhindrad att äfven uttala sitt korsfäst. Kapten Zachrisson, som begärde att få yttra sig och att få framställa några andra frågor till kamraternas besvarande, blef af chefen nedtystad med maktspråk. På begiäran om protokolls förande svarades nej. Ungefär samtidigt med denna tilldragelse anlände till chefsembetet från Stockholm en skrift, hvaruti några herrar officerare företagit sig att bedöma Zachrissons handlingssätt rentaf såsom ärelöst. Denna skrift, som i vanlig ordning af en medarbetare i redaktionen, på grund af tryckfrihetsförordningen, blifvit begärd, har ännu icke kunnat erhållas, men dess lydelse skall vara i det väsentligaste följande: Med särdeles ledsnad och förtrytelse hafva rvi erfarit, att kapten Zachrisson, med åsidosättanide af hederns fordringar, låtit inför allmänheten rframlägga ett samtal emellan 4 ögon, som egt rrum emellan honom och general von Arbin, och rfå, för att icke med vår tystnad anses gilla rhvad vår känsla säger oss vara orätt, härmed