Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1849, sida 2

————— —— Frunk gick in i madam Erikssons boning, medan Jacob, tyst och grubblande, satte sig på ett lösbrutet klippstycke och tankfull stirrade ut öfver elfven. Efter en stund förde han handen till bröstsickan och framtog derutur den svarta bok, i hvilken han upptecknat sin herres syndaregister.7 Med en blyertspenna ditskref han ännu ett namn. Detta namn var Ingeborg Eriksson. Det sextonde — mumlade han för sig sjelf. — Om några är skall jag måhända skrifva hela detta blad fullt med en historia af det vanliga, dystra innehållet. äHa, min husbonde... ditt mål är snart rågadt . .. och då!. — Betjentens ansigte hade antagit ett uttryck af fruktansvärdt hot. aI tjugofem långa år — fortfor han för sig sjelf — har jag arbetat för min hämnd. Jag ville göra denna själ svart som natten, på det icke någon försoning skulle vara möjlig... och jag har lyckats. Jag har också haft en god jordmån att arbeta i.7 Jag var ung, nästan ett barn ... men jag älskade och var älskad tillbaka. Då kom denna djefvul i menniskohamn och afbröt min ros och röfvade min brud. ... Jag förbannade i början verlden och menniskorna och ... flydde, flydde djupt bland skogar och berg.