Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1849, sida 2

inträder. Denne anbefaller genast Latudes arrestering, i trots af markisinnans böner, hvilken, a tout prix, vill rädda sin älskare. Latude visiteras imellertid; man finnerDalegres plån i hans ficka, hr Lenoir mottager den och läser epigrammet och öfverräcker det sedan åt markisinnan, som med förtrytelsens och den sårade egenkärlekens rodnad på kinderna, genast befaller, att fången afföres till bastiljen. Den vackra Henriette, som på afstånd lyssnat till samtalet, förebrår sig med förtviflan den del hon haft i den unge mannens olycka, oaktadt hon naturligtvis blott kan anses som en oskyldig orsak dertill. Nu följer andra akten. Latude har redan flera år försmäktat i sitt fängelse. Henriette, som svurit att egna hela sitt lif åt försöket att befria honom, har förskaffat sig ett rum i granskapet af bastiljen, hon har förstått att genom en dufva underhålla korrespondens med fången, hvilken hon hvarje dag kan se från sitt fönster, då han, jemte de öfrige fångarne, går att hemta frisk I luft på platfonden. Mor Margret (fru Torsslov) som bor i samma hus, har infunnit sig, för att göra sin granne, Henriette, ett besök. Under det de samtalade, infinner sig hr St. Marc, som fattat misstankar mot husets innevånare i anledning af dufvo-korrespondensen med en af fängarne på bastiljen. Henriette gömmer sig i ett skåp, I mor Margret mottager St. Marc och lyckas föra honom bakom ljuset. Ilan aflägsnar sig utan att hafva upptäckt något. I den derpå följande tablån införes man i Latudes fängelse. Den unge ö mannen har beslutat att rymma i sällskap med sin vän Dalägre, som likasom han försmäktat i bastiljens fängelsehålor och med hvilken han lyckats sätta sig i beröring. Allt är i ordning, Latude har förfirdigat en 100 fot lång stege af sitt linne och sitt vedförråd. Doktor Quesnay, som besökt honom i fängelset, har qvarlemnat en börs. Ingenting fattas vidare; Latude afsänder sin dufva med denna helsning till Henriette: Mod Henriette! snart slår min befrielses timma; men i samma ögonblick fågeln flyger ut genom gallret, höres knallen af ett skott och St. Marc instörtar med dessa ord: Nej. Latude, ännu har ej din befrielsetimma slagit. Under natten, som följer på detta uppträde, verkställa de sin flykt. Vid början af tredje akten träffa vi Latude i Holland, hvarest han skulle sammanträffa med Dalegre och Henriette. Men äfven här förföljer dem ödet, under den obeveklige St. Marcs skepnad. Efter slera uppträden af stort interesse blifva de ånyo d gripna och återförda till sitt fängelse. Efter 30 års fångenskap återfinna vi de båda vännerna i sista akten. De äro nu förvarade på Bicttre. Dalegre har blifvit vansinnig, Latude har af polischefen blifvit tvingad att utbyta sitt namn mot ett annat, på det denne, hvars personliga hat ännu icke blifvit mättadt genom 30 års fångenskap, måtte blifva fredad från alla vidare efterräkningar för sin omenskliga grymhet mot denne olycklige man. Slutscenen inträffar nu. En hög empbetsman infinner sig å konungens vägnar för att visjitera fängelset med bestämd befallning att frigifva Latude, så vidt han ännu finnes lefvande. Efter 30 års fångenskap återfår Latude den lyckliga friheten och återförenas med Henriette, som aldrig upphört att med en trohet, värdig det ädlaste qvinnobjerta, vaka öfver honom. Sådant är i korthet innehållet af denna dram, som s Fredags gafs för en ty värr alltför fåtalig publik. Sjelfva beskaffenheten af intrigen gör denna pjes till ett fragment, ehuru väl man måste erkänna, att många af de enskilta partierna äro af stor förtjenst. Karaktererna äro tecknade med sanning och konseqvens. Om än sjelfva ämnet icke är så serdeles lämpligt för en dramatisk behandi; ling, så har dock författaren gjort deraf allt hvad han kunnat. Att de spelande äfven gjorde sin sak bra beböfva vi knappt säga. Vi kunna dock icke underlåta att serskildt framhålla hr Kinmansson, som uppträdde i hufvudrollen, och hvars alltid sanna och naturliga spel tillvann sig lifligt bifall. Hr och fru Torsslow utförde sina roller med vanligt mästerskap. Mot m:ll Lindmark hafva vi endast den anmärkning att göra det hon i sista ak