Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1849, sida 1

att besörja: en till Berlingske Tidende, två till Itzehoer Wochenblatt och en till Alton. Merkur. Hopen läste dessa tidningar och — trodde på dem. Den märkligaste bedrift, som hertigen under denna ständernes sammankomst utförde, var dock utan tvifvel det så fyndigt beräknade förslaget om amtet Haderslebens införlifvande med Nordjutland. Man förvånas; men förklaringen skall genast följa. Hertigen träffade nemligen i all hemlighet med advokaten Beseler den öfverenskommelse, att denne skulle väcka motion om att regeringen måtte skilja amtet Hadersleben, som utgör nästan en fjerdedel af Slesvig, från hertigdömet och införlifva det med Nordjutland, emedan nämnde amt var helt och hållet danskt. Denna motion skulle väcka ett allmänt motstånd; derom var man fullt och fast öfvertygad, och det var naturligtvis icke eller hertigens önskan, att den skulle gå igenom. Planen med denna tillställning var: 1) att visa, huru billiga Slesvigholsteinarne voro i sina fordringar; 2) att antyda, det den danska delen af hertigdömet Slesvig utgöres blott af amtet Hadersleben, ehuru den, såsom förut blifvit anfördt, sträcker sig ett godt stycke söder om Flensburg och på vestra sidan ända ned till Husum; 3) att äfven från det danska Slesvig framkalla en protest, hvilken sedermera i de tyska tidningarne kunde gå och gälla såsom ett argument för, att äfven den i Slesvig varande danska befolkningen vore fiendtligt sinnad mot Danmark. Denna beräkning slog också till en stor del in. Beseler inkom med sin motion. Öfverallt, både inom och utom ständerförsamlingen, mötte den motstånd. Hertigen lät i följd häraf i Alton. Merkur tillkännagifva, att alla petitioner förklarade sig emot Beselers (på sätt förut nämndt är tillkomna) proposition och uppmanade ständerne att på det kraftigaste bekämpa denna ide. Det var just dit, hertigen ville hafva saken; men den djupa hemlighet, som hitintills rufvat öfver densamma, ligger nu blottad. Midt under fortgången af denna konstiga väf af bedrägerier mot ständerne, mot folk och furstar inom och utom riket, hade prinsen af Noer, såsom ståthållare och konungens förtrogne, den uppgift att inbilla honom, att allt var som det borde och skulle vara. Han uppfyllde äfven troget denna sin andel i förräderiet. Knappast 14 dagar efter sin utnämning till ståthållare, och Reventlow-Criminils, på Augustenborgarnes räd skedda, utnämning till kanslipresident, utvecklade han redan för kungen de mirakulösa verkningarne af dessa åtgärder och gaf nya råd, huru allting skulle kunna blifva ännu bättre. -Sedan min och Criminils utnämning-, skrifver han, har en sådan förändring inträffat, att tillochmed riksbanksskillingarne råkat i glömska); och derefter gör han kungen det förslag att låta Criminil ombilda hela kansliet och inkalla 8 eller 12 duglige män från hertigdömena, för att i Köpenhamn användas i statens högre embeten. Mot slutet af året, då de sammansvurne uti den nyss omförmälta ständerförsamlingen öfverskredo alla gränsor och framkommo med deras aldrig förr hörda anspråk på en egen slagga, och om hela det danska hertigdömets införlifvande i det tyska förbundet, fortfor prinsen att alltjemt insöfva — CLCLL-de 2e e