Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1849, sida 1

konungen, i det han sökte inbilla honom, att alltsammans ingenting hade att betyda; att i hertigdömena ingen menniska, utom sådana personer som Gllich, Tidemann och Beseler, tänkte på dylika saker; att alla logo åt sådana der orimliga upptåg, o. s. v. Då konungen med rätta var missnöjd öfver, att ståthållaren icke afböjde de våldsamma uppträden, som pöbeln och sammansvärjningens ledare tilläto sig mot ständerdeputeraden P. H. Lorenzen, så försäkrade prinsen honom, att han af pur klokhet sett igenom finger med dessa upptåg; att användandet af vapenmakten skulle hafva bragt hela landet i uppror; att ingen egentlig oordning hade egt rum, o. s. v. 1). Ändtligen, då konungen vid ständersessionens slut hade befallt sitt ombud, ofvanbem. grefve Reventlow-Criminil, att i sitt afskedstal antyda hertigdömets statsrättsliga förhållande genom att nämna dess provinsiella sjelfständighet sådan som den var: under Danmarks krona-, kom ståthållaren öfverens med nämnde grefve om att utelemna dessa ord, hvilka just voro de hufvudsakligaste, och hade dertill den oförskämdheten, att i ett bref till den häröfver missnöjde konungen berömma detta utelemnande såsom en klok föråndring-, hvarigenom man undvikit att reta sinnena; hvadan ock ständerförsamlingen i allt lugn åtskiljts. — Efter alla dessa en konungens högstbetrodde man värdiga bedrifter skref prinsen i början af det nästpåföljande året till sin bror, hertigen: Jag korresponderar hvarje postdag vmed konungen för att lugna och blidka (borde regentligen heta: för att insöfva och intimidera) honom. Jag har äfven skrifvit till Mosting och bett honom föreställa konungen vatt man icke vill öfvergifva honom. Det är röfverhufvud taget bra, att kungen alltid, i fråga rom afgörandet af vigtigare saker, tager mig till rråds, emedan jag derigenom blir satt i tillfälle ratt visa honom dem från olika synpunkter.(Fortsättes). 1) Då det torde interessera våra läsare att i dess helhet se, hvad den furstlige förrädaren, rörande ifrägavarande uppträden, skrifver till konungen, så meddele vi här nedan i svensk öfversättning hans bref af den 11:te Dec. 1842, så lydande: Då jag var öfvertygad om att någon olycka var på färde, i synnerhet att man ville spoliera Lorenzens boning, om icke massakrera honom, så hade jag mina Åstora betänkligheter vid att i ett så farligt ögonblick kexperimentera med den otillräckliga polispersonalen. Att i detta ögonblick använda vapenmakt, skulle hafva Åvarit att blottställa landet för ett formligt uppror. Jag ålade fördenskull Spies (regeringspresidenten) att kicke göra några svårigheter; men på samma gång lät jag hela garnisonen vara under vapen i qvarteren och mina hästar stå sadlade, för att sjelf först hämma alla Soordningar, i händelse några sådana egt rum, och om icke detta lyckats mig, så hade jag med trupperne ögonblickligen låtit rensa gatorna a tout priz. Gud ske lof, att allt aflopp så lyckligt, att jag redan kl. 10 kkunde låta blåsa reträtt, i den fulla öfvertygelse att staden var lugn. Vi hafva här ett slående bevis på den af prinsen ofta begagnade method, att hos konungen ingjuta fruktan. Fremlingar kunna, för att döma efter ofvananförda bref, lätt komma på den tanke, att Slesvig är ett Paris, Wien eller Berlin, ehuru det blott är en liten stad med 11,000 menniskor. Och i en sådan stad skulle regeringen icke kunna skydda en folkrepresentant mot en — n— n — F— ——