Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1849, sida 2

Och det arma barnet hade fästat sig vid sin vålgörarinna, med tacksamhetens och kärlekens oslitliga band. Allt var tyst i denna budoar. med undantag af de sakta pickningarne från ett brillanteradt guldur, som låg på toilettbordet. Armida sof. Den unga flickan, som vakade öfver hennes hvila, började äfven känna sina ögonlock tunga. Hon nickade stundom, och slutligen nedföll hennes hufvud mot kanten af divanen. Stödjande detsamma med den ena handen, förblef hon i denna ställning ur stånd att längre motstå tystnaden, den ljumma luftens och blomsterångornas söfvande inflytelse. De slumrade således båda. I detta ögonblick öppnades dörren till det utanför budoaren belägna rummet och en ung man inträdde med steg, hvaraf ljudet förlorade sig mot den mjuka matta, hvarmed golfvet var betäckt. Han såg sig omkring. Rummet var tomt. Ingen menniska syntes. Alexis — ty det var han — stannade orörlig. Ingen i salongen och ingen i förmaket — mumlade han. — Och jag skulle likväl träffa Armida vid denna tiden. Hvar kan hon vara? I budoaren förmodligen. (Forts.)