erkänna det, ty ett sådant erkännande strider allt för mycket mot deras interesse. De illfänas att försvara sina rättigheters, i trots af förnuftet, som stämplar dessa rättigheter såsom fördomar; i trots af de fordringar på frihet och menniskorätt, som blifva allt högljuddare. Och om då en gång stormen bryter löst, så säga de: Vi hafva i det längsta sökt besvärja densamma, men vi förmå ingenting mot demokraterne och deras uppviglare. Vi två våra händer. Vi hafva gjort allt för att upprätthålla den lagliga ordningen. Och vi svara: J hafven gjort allt för att tillintetgöra den. Öfver ert hufvud kommer blodet, icke öfver vårt; ty ert motstånd var mera brottsligt än våra fordringar. Vi hafva aldrig uppmanat till störande af den lagliga ordningen. Vi hafva aldrig velat, aldrig predikat revolution, vi hafva alltid och allestädes önskat en fredlig lösning af samhällsfrågorna. En förståndig husegare rifver ned en gammal och rutten byggnad, för att på dess grund uppbygga en ny och fastare. Men en oförståndig låter det gamla huset stå, tills stormen slutligen krossar dess bjelkar och begrafver honom under dess ruiner. Hvem har han att skylla härför annat än sig sjelf? Ja — ty hade han i tid lugnt och stilla nedrifvit den gamla och uppfört en ny byggnad, så hade stormen ingenting förmått deremot. De konservative äro oförståndiga husegare, ty de vilja icke ens reparera den ruttna samhällsbyggnaden. De vilja blott hafva status qvo, ty de äro rädda för en rubbning, som kunde göra att de fyra våningarne sammanslogos till en och att de sjelfva nödgades bo tillsammans med bönder och sämre solk. De vgrår äro icke mycket bättre, än de konservativa, ty de vilja lappa, klistra och reparera det gamla huset, i stället för att uppbygga ett nytt. De besinna icke, att olyckan härigenom väl möjligen kan fördröjas, men alldeles icke helt och hållet förekommas. De liberala återigen, kärnan och majoriteten af nationen, de yrka, såväl för rättvisans skull, som för bibehållande af fred och lugn, ett totalt nedrifvande af en byggnad, som tiden undergräft och som förr eller sednare måste störta för våldet, så framt man icke är betänkt på att i tid förekomma det. Ett allt för ihärdigt, allt för envist, allt för långt drifvet motstånd retar sinnena och gör dem hätska mot dem, hvilka man måste anse som folkets förtryckare, efter som de icke vilja lyssna till folkets röst. De oprivilegirade stånden vilja icke längre hafva några förmyndare; de hafva längesedan trampat ut barnskorna, och lemningarna efter fordna tiders feodalism duga ej för nittonde seklets mera upplysta nationer. Dessa lemningar måste bortskaffas. Om det skall ske med godo eller ondo, på fredlig väg eller på revolutionär, — det beror icke på oss, utan på våra motståndare. Vi skulle sålunda vilja hålla en liten efterräkning med de konservativa skriftställarne för de tillvitelser, hvarmed de esomoftast öfverhopa oss. De veta mer än väl, att det icke är den liberala pressen, som framkallat det liberala partiet, utan att det tvertom just är detta partiets tillvaro, som varit anledningen till pressens uppkomst. Och 2 —