Skall reformen i Sverige kunna genomföras utan revolution? I de flesta af de samhällen, som varit delade i politiska partier, har det visat sig, att de konservativa genom sin halsstarrighet och blindhet gifvit anledning till de revolutioner och borgerliga krig, som utbrustit. De hafva genom sitt ihärdiga och obevekliga motstånd mot tidsandans fordringar bringat saken till det yttersta och i stället för att småningom släppa efter bågsträngen, hafva de spännt den högre, ända tills den brustit. Vi hafva ur våra dagars historia färska exempel att framlägga till bestyrkande af detta påstående. Det lärer väl vara en allmänt erkänd sanning, att Julimonarkien i Frankrike föll icke så mycket genom demokraternas och republikanernas stämplingar, som genom sin halsstarrighet och oefterrättlighet. Regeringen och det konservativa partiet fortforo till det yttersta i ett ihärdigt och konseqvent förakt för tidens kraf; de frammanade sjelfva genom sin envishet åskorna i stället för att afligsna dem genom en smula eftergifvenhet. Och då åskorna urladdat sig, då de sågo icke allenast sitt system, utan äfven sjelfva thronen bortsopad af stormen, då, i stället att ödmjukt erkänna sin egen blindhet, sin egen dårskap, öfverösa de sina segrande motståndare med de bittraste smädelser, och vältra på deras hufvud skulden till all den blodsutgjutelse, som inträffat. Samma förhållande företer sig i miniatyr i vårt kära fädernesland. Vi, som skrifva i liberal anda, som yrka en reform i representationssättet, lämpad efter tidens fordringar, vi blifva dagligen af våra reaktionära motståndare beskyllda för revolutionära tänkesätt, och om någonsin några konflikter utbrista, så äro naturligtvis endast vi orsaken dertill. Så resonnera de konservative, under det de sjelfva skrymtande och skenheligt två sina händer. Vi vilja se till med hvad rätt de drifva dessa läror. Ingen kan bestrida, att för närvarande majoriteten af Svenska folket, att alla tänkande och upplysta män, som äro oberoende af magten, kamarillan och hofgunsten, önska en reform, så vidtomfattande, så radikal, som möjligt, en representation med den bredaste demokratiska bas, att de yrka lika politiska rättigheter åt hela folket, utan afseende på förmögenhet, rang eller börd. Örebromötet har tydeligen konstaterat tillvaron af detta parti, ty dess män förde nationens talan. Den liberala tidningspressen är sålunda ingenting annat, än en organ för detta parti, dess synliga uttryck, och tidningsskrifvarne äro inga uppviglare, de äro blott tolkar af den allmänna opinionen. De konservative, äfvensom de grår, kunna icke för sig sjelfva dölja detta förhållande. De veta mer än väl, att demokratien i Sverige icke är ett löst munväder af några tidningsskrifvare; de veta, att den slagit djupa rötter i sjelfva hjertat af nationen. De hafva dessutom historiens intyg, som visar dem att ett för långt drifvet motstånd af några få privilegierade kaster mot en mägtig majoritet alltid beredt samhällenas förderf och varit en moder till de blodigaste fejder medborgare emellan. De veta detta; men de vilja icke NANNE —