IIVadan kommer den starka emigrationslusten hos Sveriges allmoge? Då man ser stora skaror af landets redbaraste, idogaste och fridsammaste allmoge med många ekonomiska uppoffringar, med slitandet af de ömmaste band, öfvergifva fäderneslandet och ien aflägsen del af jorden söka sig ett nytt, kan man genast ana att motiverna till en sådan uppoffring skola vara djupare liggande, än då en bop oroliga äfventyrare, hvilka trifvas öfverallt och ingenstädes, gifva sig ut för att söka sin lycka, och på sosterlandsvännen tvingar sig då ovilkorligen ofvanstående fråga, som det är af mycken vigt för fäderneslandet att man upptager till ofkentlig diskussion. Innan vi gå att uppgifva dessa orsaker, är det nödigt att vi anmärka, hvad äfven vår närmaste publik redan känner och kan vitsorda, att af de emigranter från Gestrikland och Helsingland, hvilka i dessa dagar afgått från Gefle, de flesta varit ganska välburgna personer, hederligt, aktadt och redbart folk af sin sambällklass, att de äro af det stilla och saktmodiga lynne, att man allsicke kan tillvita dem någon äfventyrare-anda, som kunnat förleda dem till det afgörande steget. Vi tro att, med detta i minnet, man ej skall kunna jäfva följande anmärkningar öfver bristerna i vårt statsskick, hvilka beröfva fäderneslandet tusentals idoge odlare och många tusen riksdalers kapitaler, hvilka med dem öfverföras till en annan verldsdel. På alla de sednare riksdagarna hafva allvarliga frågor förekommit om skatternas jemnare fördelning, synnerligast dem, som ligga på jorden; men en rättvis och af behofvet högt påkallad förändring härutinnan har alltid hindrats af de interessen, som finna sin fördel vid den nu bestående ordningen. Att svenska allmogen af denna skatternas ojemna tyngd öfver höfvan tryckes lärer knappt af någon kunna förnekas, och om äfven en del af den står ut dermed utan att utarmas, — största delen gör det dock icke, utan dukar under i den olika striden, — så sker det med en så ytterlig ansträngning, att de, som ej känna allmogens inre lif, ej kunna göra sig en förestillning derom. Det är då helt naturligt, att den skall känna en ifrig längtan att skudda af sig oket och dervid ej kunna tillbakahållas af äfven de varmaste sympathier för fädernejorden, slägt och omgifning; ett talande bevis på förtryckets olidlighet. Ser man då tillika, att frukterna af deras svett och möda användes på en fäfänglig statsoch militärlyx, att de ej tillgodokomma fäderneslandet till synnerlig intellektuell och materiell förkofran, att hofvets och statens nådehjon frossa på deras sammanskrapade smulor, att vissa äro utvalda, men de flesta förkastade i egenskap af samhällsmedlemmar och att denna statens orättvisa synbarligen ej kan brytas utan en våldsam skakning, hvem kan undra på att längtan drifver dem till ett land, der hofvens flärd och statslyx ej finnas,