danskt; att uppväcka missnöje med hvarje af den beståndande regeringen vidtagen åtgärd; att undertrycka det danska språket, samt, om möjligt, på det gamla Söderjutland (Sönderjylland) trycka den yttre prägeln af ett tyskt land. De många Tyskar, som voro bosatte i Slesvig, blefvo vid alla dylika operationer hans tjenstvilliga redskap. Augustenburgarne voro i själ och hjerta inbitne aristokrater. Tillochmed på moderata yttringar af andra åsigter sågo de ned med förakt. Hvad säger du. skref prinsen af Noer d. 12:te Dec. 1837 till sin broder, hertigen, om de kiell ska narrarnes adress till Göttinger-professorerne ? Detta yttrade han i anledning deraf, att en del ansedde män och lärde i Kiel hade förklarat Dahlmann samt bröderne Grimm och Gervinus sitt deltagande. Augustenburgarne försvarade alla adelns från medeltiden härflytande institutioner och privilegier, tillochmed om dessa aldrig så mycket stredo mot väl ordnade samfundsförbållanden. När de kämpade för tullfrihet för ridderskapet, för de gamla jagtlagarne, för patrimonialrätten och skatteprivilegierna, så fingo de derigenom ett ypperligt tillfälle 1) att på sin sida vinna den tyska adeln, som pockade på bibehållandet af sina ärfda företrädesrättigheter, och 2) upphetsa densamma emot regeringen, som sökte att åstadkomma tidsenliga förbättringar i det foråldrade samhällsskicket. Då sålunda konung I Fredrik VI år 1848 sökte att i hertigdömena genomföra ett förnuftigt tullsystem, samt i och för ernåendet af detta ändamål med stora penI ningesummor hade tillfredsställt samtlige vederbörande, så sökte endast och allenast Augustenburgarne att i hemlighet uppväcka tvister och oroligheter. Vid denna tidpunkt skref prinsen till hertigen: -Det löper rundt omkring i hufvvudet på mig, när jag eftersinnar, hvad man eoskulle göra, för att lägga de möjligen största hinder i vägen (för ett ordnadt tullsystem) och vjag har tänkt på, att deputerade från ridderskaerpet samt från Marsken i Holstein skulle gå in I till förbundsdagen med klagomål öfver kränkvning af deras garanterade rättigheter; men hemvligt måste det hdållas. — Tillochmed efter att Ditmarsken hade förklarat sig villigt att gå in på regeringens förslag, upphörde hertigen icke att söka inverka på ridderskapet, till vinnande af sina afsigter. Han hade dock det missöde, att grefve Reventlow-Farve i en skrifvelse, som denne önskade måtte uppbrännas, underrättade honom om, att äfven hertigen af Oldenburg var benägen till att för sina holsteinska enklaver (besittningar) antaga den nya tullagen. Med större lycka förfäktade hertigen och hans vänner samma år, i den slesvigska ständerförsamlingen, de föråldrade och förhatliga adelsI institutioner, hvilka regeringen sträfvade att reformera. Härigenom vann han 1) att ridderskapet blef missnöjdt med regeringen, emedan denna ville afskaffa missbruken, och 2) att äfven folket blef missnöjdt med densamma, emedan den icke genomdref reformen. Till de föråldrade institutioner, som man kallade hertigdomets grundlagsenliga rättigheter, räknades äfven den, att den del af befolkningen, som talade danska språket och hvilken ännu bebor :delar af landet i en rak linea långs utmed Wedelbek, Langsöe och Ielligvek ända till Husum, skuile hafva tyska talande och tyska skrifvande embetsmän och domare, äfvensom till en del höra Guds ord förklaras på tyska språket i sina kyrkor 2). Då nu denna danska befolkning till ständerförsamlingen inkom med den billiga begäran, att deras modersmål måtte begagnas blott der, hvarest kyrkspråket ännu var danskt, och denna begäran verkligen fick pluraliteten af rösterna för sig, så blefvo hertigen och hans anhängare deröfver högligen förbittrade. Hertigen underrättade sjelf häradshöfdingen Steffens om denna stora olycka, och Steffens svarade derpå i en skrifvelse, som förtjenar att förvaras. Visserligenv, skref han, äahar det hos mig väckt den största förvåning, aatt de store liberatorerne, desse larmande och 2) Någon så beskaffad grundlag finnes imellertid icke; men det är Slesvigholsteinarnes manr att kalla allt, som de vilja hafva, grundgesetzliche Rechte.förr a TT