Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1849, sida 3

Vagnen sattes i rörelse. Det är en märkvärdig tur jag har — mumlade den unge mannen för sig sjelf. — Jag begifver mig ut, endast för att motionera ett par hästar, jag låter köra mig till Stigbergsliden, det faller mig in att besöka Fyrkanten, detta qvarter, der så mycket elände skall vara rådande och som så få Götheborgare känna mer än till namnet. Jag låter vagnen bålla, går uppför backen och fördjupar mig sedan bland dessa eländiga kyffen, som ligga mellan vägen och elfven. På måfå går jag in i en stuga, för att se hur det ser ut, jag kommer in till en skomakarfamilj och hvad finner jag bland all denna smuts, all denna uselhet? Jo, en ung flicka, skön som en engel och blyg som en lilja. ... Ett sådant fynd trodde du ej, att du skulle göra der uppe, min kära Philip. Om jag icke allt för mycket bedrager mig, så var det samma flicka som jag observerade på Lorentzberg i går afton. Hon satt helt stilla på en bänk i parken vid sidan af en ung gesäll, som måhända var hennes fåästman.... v Och modren sen, som kom ut, vred som en tigrinna den man vill beröfva dess unge! Ha, ba, ba! Det var en komisk scen. Kärringen var alldeles i passion derföre att jag bedt hennes dotter om en kyss och bjudit henne på spektaklet. Men en märkvärdig kärring var det i alla fall, ty hon vägrade att taga emot pengar.