ljusbruna, svallande lockarne, stödjande den åldrige, som dignade under årens och sorgernas börda. Denna syn tycktes ingifva aktning äfven hos dessa råa och förnedrade varelser, som äskådade dem. Ingen ofredade dem. Alla veko åt sidan och lemnade dem plats, ty i kojorna deromkring var Ingeborg känd öfverallt för sin mildhet, sitt goda hjerta och sin arbetsamhet, och huru djupt sjunket folket än må vara, så bor det dock alltid inom det en instinkt, som bjuder det att med aktning och skonsamhet behandla den värnlösa dygden och oskulden. Ingeborg följde sålunda den gamle mannen in i hans stuga och återvände derpå genast till modren som väntade henne.