Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1849, sida 3

Den gamle förmådde på en lång stund icke svara. Min dotter — mumlade han slutligen — var aldrig gift.. Äfven hon således... Ja, granne — återtog gubben — jag har haft bittra lidanden, men nämn icke ett ord för Frans om hvad jag sagt er. Han får ingenting veta, ty hvartill skulle det tjena, att sonen kånde sin moders brott. Han skulle ju då icke mera älska hennes minne.... rDe rika och förnäma — fortfor han bittert tro icke, att äfven fattigt och obildadt folk kunna lida af en sådan hjertesorg. De tro icke, att vi hafva några känslor. ... Bönder och arbetare — säga de — bry sig föga om, antingen deras döttrar, deras hustrur, deras systrar äro rena och oskyldiga, eller ej. . .. Det är endast vi, upplyst och bättre folk, som hafva rättighet att harmas och sörja öfver sådant, ... som förmå att känna vanäran och skammen af de våras felsteg. För en rå arbetare gör det detsamma antingen bans barn äro dygdiga eller lastfalla. Han kan ej finna sig vanärad, ty han har ju icke någon uppfostran....(Forts.)