Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1849, sida 2

AHZ A —— — solskenet, skola de förlora sin form, sin färg och sin friskhet ... skola de förtvina och . .. dö.. Och tiden skulle besanna dessa reflexioner, åtminstone till en del. Ett par år förflöto... och syskonringen var sprängd. Hanna var borta . vi veta hvarföre ... och Frans och Ingeborg, uppvexta den ene till en kraftfull och ädel yngling, den andra till en oskuldsfull och ren jungfru, stodo nu ensamma vid hvarandras sida på klippan, blickade ut öfver vågorna och tänkte med vemod på systern, som de ej mera fingo se. Ingeborg visste dock ej hvad som blifvit af Hanna. Frans hade aldrig talat med henne derom. Han hade blott sagt henne att Hanna ej mer skulle återvända till sitt förra hem, att hon tagit tjenst långt borta, så att Ingeborg ej mera finge råka henne. ... Och med denna förklaring hade den unga flickan måst låta sig nöja. Och åren gingo. . . . Hanna sjönk djupare och djupare i laster och elände. ... Hon vågade ej mer, knappast i sina tankar uppsöka sin barndoms lekplats. . .. Ack... hennes hjerta, om än icke helt och hållet förderfvadt, var dock allt för mycket anstucket af lastens smitta, för att tillåta någon återvändo. Minnet af det förflutna och af bennes vänskap för Ingeborg var snart helt och hållet utplånadt. ... Hon hade glömt denna vänskap till den grad, att hon, som vi