Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1849, sida 2

väger de medel, som leda honom till målet. Historien har visserligen mycket att säga om Calvins stränghet, om hans fanatism och om det oblidkeliga hat, hvarmed han förföljde sina fiender, bland hvilka Michael Servet, som man vet, var den fruktansvärdaste. Men historien har dock aldrig gjort Calvin till en nedrig hycklare, blott ledd af personlig hämndlystnad. Den har tecknat honom såsom en fanatisk ifrare för sina lärosatser, det är sannt, men den har på samma gång gjort honom till ett mönster af sedlighet, till en skarpsinnig tänkare, en storartad anda, hvars öfverdrifter endast voro motiverade af en brinnande, religiös öfvertygelse. Den makt, han vann öfver sina a hängare, var endast en följd af hans eget snilles öfverlägsenhet, och det fasta, kraftfulla af hans karakter. Sådan framstår han i historien, men se här ett par drag af honom ur dramen: Michael af Villanova, sedermera kallad Michael Servet (herr Stjernström), flyr med sin unga maka undan sina fiender. Olyckan vill att de blifva skiljda åt och Michaels hustru faller i Calvins händer. Hon är anabaptist. Calvin skulle således kunna låta döda henne, men intagen af kärlek till henne erbjuder han henne sin hand, för att rädda henne undan bålet. Hon vägrar, ty hennes förre make lefver ännu och det barn, som hon bär i sina armar, är hans. Då förskaffar sig Calvin ett falskt intyg, att Michael redan är död. I sin förtviflan och för att finna skydd för sig och sin son blir nu Idelette af Bures (fru Torsslow) Calvins maka. Många år derefter, sedan sonen Donatius (m:ll Lindmark) redan uppväxt till yngling, har Michael lyckats bryta sig ut ur det fängelse, hvarest han varit inspärrad och kommer till Geneve, som då nästan enväldigt beherrskas af Calvin. Libertinerna d. v. s. de unga patriciska ädlingarne i denna republik bilda sammansvärjningar, för att störta den andlige despoten. Michael, som i dennes maka upptäckt sin egen så länge begråtna hustru, Idelette af Bures, förenar sig med detta parti, men blir upptäckt, gripen och af Calvin insatt i stadsfängelset. Enligt republikens lagar måste en anklagare, om han icke lyckas fälla den han på lif och död anklagar, sjelf gå döden till mötes. Calvin visar sig här feg, ty han vågar icke sjelf framträda af fruktan att blifva af Michael besegrad, utan han väljer i sället härtill den unge Donatius, Idelettes och Michaels son, hvilken naturligtvis är okunnig om de band, som förena honom med den man, han anklagar. De scener, som nu följa, äro af stor effekt. I fängelset upptäcker fadren, att Donatius är hans son I och inför tribunalet underlåter han att försvara sig, för att icke bringa denne i förderfvet. Han blir dömd till bålet, men han vill icke mera dö, ty ban har ju funnit sin son och han vill letva för honom. Han vill afsvärja sina lärosatser, förödmjuka sig inför sin dödsfiende, blott han får lefva. Och Calvin bifaller. Gentves befolkning samlar sig på torget, Michael knäböjer och börjar framstapla sin afsägelse, då Donatius, som numera lärt känna sin far, störtar fram för att hindra honom från att vanhedra sig. Då Michael icke desto mindre framhärdar i sin föresats, stöter Donatius slutligen dolken i sitt eget hjerta och dör. Nu har Michael ej mer någon son att lefva för. Och Calvin, kall och oblidkelig som ödet, låter föra honom till bålet. Sådant är i korthet innehållet af denna pjes, hvilken i trots för den partiskhet, hvarmed hufvudpersonen skildras, likväl icke kan frånkännas stora dramatiska förtjenster. Med undantag af en och annan longör är handlingen liflig, omvexlande och öfverraskande; karaktererna äro väl hållna och konseqvent genomförda, och vissa scener, t. ex. i 8:de tablåen mellan Calvin, Idelette och Donatius, äro af en djupt gripande effekt. I denna scen, likasom nästan öfverallt, återgaf mill Lindmark sin ganska svåra roll med verklig talang, likasom hr och fru Torsslovs spel i alla afseenden är höjdt öfver all kritik. Huset var i går nära fullt och hr Stjernström blef efter spektaklets slut inropad. sn —