Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1849, sida 1

mål och vigt, och om bildandet af fredssällskaper, som kunna träda i förbindelse med hvarandra. S 8. Kongressen bestämmer, att dess byrå skal! utarbeta en adress till alla nationer; att den skal bringa föreningens önskningar till regeringarnes kännedom och särskildt öfverlemna en utförlig berättelse om kongressens förhandlingar till republikens president. v Sammankomsten d. 24:de Aug. var bestämd till diskussion om 3:dje och 4:de 8SS, så lydande: 3. Kongressen anbefaller alla fredens vänner att i deras resp. länder förbereda den allmänna opinionen på bildandet af en folkkongress, hvars enda bestämmelse skall blifva att ordna folkrätten, och af en högsta domstol, under hvilken alla mål skola höra, som angå folkens ömsesidiga rättigheter och pligter.8 4. Kongressen ogillar lån och skatter, hvilka blifvit pålagda för att underhålla äregirighetsoch eröfrinhs-krig. Förhandlingarne öppnades med uppläsandet af ett memorial, författadt af fredskongressens egentliga stiftare, Elihu Burrit. Derefter började diskussionerna, rörande 2:dra S:n. Abbe Deguerry utvecklade, i likhet med de åsigter, som Victor Hugo framställt, idken om en framåtskridande pacifikation. Vid domstolarne hade man funnit medel att försona individer af samma nation, i nationalförsamlingarne till att förlika provinserna; det fattades nu i försoningskedjan blott den sista länken, den: att försona folken. Efter Deguerry talade Amerikanaren Walker och Tysken Bodenstedt samt en misslyckad försvarare af krigssystemet, hr Bellecocq, om hvilken man gjorde den anmärkning, att hans föredrag, som var det enda, hvilket blifvit hållet för kriget, var det bästa försvar för fredsprinciperna. Efter några kortare tal af Engelsmännen Hindley och Myoll, samt af en f. d. slaf, Williams Brown, hvilken bekämpade slafveriet såsom en näring för kriget, antogs enbälligt 3:dje S:n. Sedan S. 4 blifvit af sekreteraren uppläst, yttrade Cobden: Jag tager mig friheten föreslå kongressen att fördöma hvarje lån, som är eller blir gjordt för att underhålla äregirighets-eller eröfringsrkrig. Jag fordrar, att man skall realisera freiden genom att öfverskära krigets senor, genom ratt vädja till deras samvete och rättskänsla, hvilika hafva penningar att utlåna. Härvid tänker jag icke på bankirerne, som i allmänhet betraktas såsom långifvare och hvilka dock blott äro ett slags mäklare. Lånen tillvägarbringas i verkligheten genom ockrarnes och de vsmärre kapitalisternes hopsparade penningar. Det rär alltså till dessa jag vänder mig och af hvilrka jag fordrar, att de skola vägra sin medverkan till ett barbariets system, som ödelägger deras handel och industri och utgjuter deras barns rblod!Vi vilja göra mera: vi vilja blotta de regerringars tillstånd, hvilka göra sådana lån; vi vil-ja påpeka deras resurser. Måhända kunna vi då rbringa nationerna till att icke mera med så myeken ifver jaga efter den stora lyckan att utlåna sina penningar för att låta sig undertrycka, Kriget föres icke mera med bågar och pilar, mm ——--—— —