Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1849, sida 1

ringars pligt att till afgörande af en kompromiss öfverlemna alla de stridigheter, som mellan dem kunna uppkomma samt att ställa sig till efterråtse de af dem valda kompromissariers domslut. v Efter ett par tal af Engelsmannen Burnett och Amerikanaren Mahan, hvilken sistnämnde föreslog att kompromissarierne icke skulle väljas af regeringarne, utan af folken, och efter några lifliga intermezzer 1) af H:r Guerault, som i nödfall ville hafva den allmänna freden tillvägabragt genom krig, 2) af H:r Pent, som ville tillvägabringa densamma genom ett gemensamt språk, och 3) af H:r Jean Journett, som ville, att Gud i egen person skulle blifva vald till kompromissarius, antogs paragrafen, och fortsättningen af mötesförhandlingarne uppskjöts till nästpåföljande dag. Vid sammankomsten d. 23:dje Augusti diskuterades andra paragrafen af kommittåens förslag, så lydande: Det är nyttigt att fästa alla regeringars uppmärksamhet på nödvändigheten af att genom allmänna och samtidiga mått och steg minska antalet af deras armceer i ett bestämdt förhållande, dels för att lätta folkens bördor och dels för att undanrödja en ständigt varande orsak till oro och misstänksamhet mellan nationerna. v Det var vid denna sammankomst praktiska min, som förde ordet; det var icke längre en skald med en genialisk uppfattning af historien. Det var politiska räknemästare, beväpnade med siffror och fakta, välförsedda med satiriska pilar, hvilka här angrepo kriget: Girardin och Cobden voro fredens målsmän. Det var för dem flere talare uppträdde: Couquerel, Bouvet, Belgiern Suringer och en engelsk arbetare, Ilenry Vincent, hvilken sistnämnde genom ett ädelt, af hänförelse för humaniteten glödande föredrag i synnerhet vann allmänt bifall. Största interesset koncentrerade sig dock omkring de begge förstnämnde talarne. Girardin hade redan före kongressens sammantriiffande, i tvenne i hans tidning vla Presser införda artiklar, utvecklat sina åsigter rörande det ifrågavarande ämnet. Han bade ådagalagt följderna af krigssystemet och med ojäfaktiga fakta bevisat, att ensamt Frankrike från år 1831 till år 1848, eller under den korta tiderymden af 17 år, på sin militäriska makt användt ej mindre än Sextusen åttahundradefemtio millioner francs, hvilken enorma summa dock icke gifvit staten kraft nog att göra sin röst gällande i något spörsmål af större politisk vigt, ej en gång vid det tillfälle, när det endast gällde att upprätthålla 1815 års traktater, t. ex. vid Krakaus införlifnande med en annan stat, o. s. v. — då deremot samma summa, använd till landets nytta, skulle hafva kunnat satt dess innebyggare i stånd att 1) på fem eller sex år fullborda alla dess påbörjade jernvägar; 2) fullborda dess kanaler; 3) förbättra alla dess transportoch kommunikationslinier; 4) uppmuntra åkerbruket, som nu till en stor del råkat i förfall; 5) nedsätta de skatter, som nu lägga hinder vägen för framskridandet af den allmänna förbrukningen och af folkets välstånd;