Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1849, sida 1

denne nedrige man, som endast förleder dig till det, som är ondt: Och om jag skulle öfvergifva honom .. hvaraf skulle jag då lefva? — återtog hon. — Min helsa är förstörd . . . jag börjar på att bli gammal och ful. ... Snart bryr sig ingen mer om mig. ... De unga herrarne söka mig allt mer sällan . . . de tycka mer om yngre och vackrare. ... Hvaraf skall jag då lefva?Jag vill rädda dig — återtog Alexis; — jag skall skaffa dig arbete, skaffa dig en tjenst, om du så vill., Hade det varit för ett par år sedan, så skulle jag fallit på knä och tackat er.... Men nu är det för sent... Jag förmår icke längre arbeta. Så länge jag var frisk och stark, gick jag omkring och sökte mig tjenst. .. . Jag bad, jag tiggde, jag gret... förgäfves. ... Örverallt blef jag med hån visad tillbaka . .. Nu deremot .. nu kan jag icke begagna mig af er godhet, ty sjukdomen har redan gjort alltför stora framsteg. . . Förskräckligt! — mumlade Alexis för sig sjelf. — Denna olyckliga skulle då vara ohjelpligt förlorad, . . ., I detta ögonblick hördes tunga steg i trapporna. ... Alexis lyssnade. Det kommer någon — sade han. — Har du stängt dörren?,