Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1849, sida 1

kunde uppkomma. Etthundradefemtio meetings(folkmöten) och mer än 100 petitioner buro vittnesbörd om den genklang, som hans ide fann hos det engelska folket, äfvensom om dess utbredande bland massorna. Enahanda var förhållandet i Nordamerika, och på kongressen i Paris iår hafva begge dessa sistnämnda stater varit talrikast representerade. Den 22:dre i förra månaden öppnades fredskongressens förhandlingar under Victor Hu9os — presidium. En protestantisk prestman, Coquerel, och en katholsk abb6, Deguerry, voro vice presidenter. Bland kongressens medlemmar sågos, från England: Richard Cobden; från Amerika: Joshua Giddings, Elihu Burrit, Bruyant och Channings; från Belgien: Firmin Rogier, Williams Ewart och Wischer, samt från Frankrike: Cormenin, Michel Chevalier, dEickthal, Fr. Bastiat, Tissot, Carnot, Bouvet och Horace Say — alla män med verldsbekanta namn. Victor Hugo helsade deltagarne i mötet välkomne och sökte i ett ypperligt tal ådagalägga, att idgen om en allmän fred icke blott var helig och religiös, utan äfven praktisk och utförbar. Sina argumenter hemtade han från historien och erfarenheten. Han fästade uppmärksamheten på, huruledes historien ådagalägger ett krigets gradvisa tillbakaträngande af freden: kriget började såsom en kamp man och man emellan, sedermera fördes det mellan familj och familj, derefter mellan stam och stam och slutligen mellan provins och provins. Om någon, yttrade talaren på ett ställe, för 400 år sedan hade sagt till Bourgogne, när det rlåg i krig med Lothringen, eller till Picardie, när det hade fejd med Normandie, att en dag vskulle komma, då kriget dem emellan upphörde, voch att en församling, icke utgången från valplatsen, från svärd och kanoner, utan ur ett litet förvaringsrum, som man kallade valurna, iskulle afgöra alla de franska provinsernas striidigheter, ömsesidiga interessen, pligter, skyldigheter och rättigheter, så skulle alla alfvarsamma och positiva män, alla den tidens tänkare roch djupsinnige politici hafva utropat: Kors hvad den narrn förstår sig illa på menniskorvna! Hvilken förunderlig dårskap! Hvilken chimår!s — Mina Herrar! Tiden har gått framåt; denna dröm, denna dårskap, denna chimår, den är nu — verklighet. .......... Och det skall varda kommande den dag, då vvapnen äfven skola falla ur nationernas händer; det skall varda kommande en dag, då kriget skall blifva lika absurdt och vara lika omöjiligt mellan Paris och London, mellan Petersburg och Berlin, mellan Berlin och Wien, som vnu mellan Rouen och Amiens, mellan Boston voch Philadelphia, Den dag skall en gång varda kommande, då Frankrike, England, Italien, Ryssland och Tyskland, alla Europas riken och folk, utan att förlora något af deras egendomiliga egenskaper och deras ärofulla individualiitet, skola förena sig till en fast, högre enhet, vsåsom nu Normandie, Bretagne, Bourgogne, Lothrringen och Elsass, såsom nu alla våra provinser ihafva förenat sig till ett enda Frankrike. Den idag skall komma, då det icke finnes någon anvnan stridsplats, än de stora marknaderna, som NRO RESANS ATEN SSA TATT F