Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1849, sida 1

tillfälle till mera personlig beröring med Hans I Maj:t; och man frågar hvarje uppmärksam läsare af Zachrissonska referatet, på samvete, om man ej deraf och sedan kapten Schitzercrantz förhållande till general Löwenhjelm derjemte blifvit upplyst, klart kan inse, att det är han, Löwenhjelm, som drifvit spelet, och att general Arbin blott blifvit begagnad såsom medel för den Löwenbjelmska planen. Om nu saken så hänger tillsammans, månne rättvisan då ej fordrar, månne tillämpningen af rätt och sanning då ej kräfver, att ej general Arbin ensam får bära skulden — att, om verktyget skall offras, verkmästaren icke måtte skonas. Huru smeden är beskaffad, derpå beror arbetet; med hans hammare kan göras både dåligt och godt arbete — allt beror på den, som håller i skaftet. Att general Arbin, enligt Zachrissonska referatet, handlat så lumpet, så svagt och, genom följderne, så orättvist, att han gjort sig förtjent af ett ganska strängt omdöme, och äfven att han ej förtjenar bibehållas vid sin förtroendeplats, det må vara rätt. Men nog vill det synas som om general Arbin ej varit den, som i denna affär velat skada och begå orättvisan han; synes tvertom här framstå såsom en s. k. beskedligshetsgörare, som fått på sin lott det tunga och otacksamma göromålet, att medla emellan det, som skulle ske och det, som borde hafva skett — då deremot den lyftade fliken på slöjan temmeligen klart visar general Lövenhjelms ställning i och till frågan, såsom i moraliskt hänseende vara af en vida mera graverande natur. Således: om saken är sådan den blifvit framställd, och hvartill icke finnes en skymt af tvifvel, sedan kapten Zachrisson genom undertecknandet af sitt namn gifvit referatet form af en beedigad vittnesattest, så måste på samma gång som general Arbin får bära det materiella ansvaret, eller ansvaret för sjelfva handlingen, general Löwenhjelm bära det vida tyngre, det moraliska, och general Arbin kan då trösta sig med den svaga tröstegrunden, att han syndat i förmäns sällskap, fastän, om han blifver offrad, han troligen ej i fallet får åtnjuta samma ressällskap. Hvad nu beträffar kapten Zachrissons offentliggörande af det enskildta samtalet emellan honom och general Arbin, så kan man derom säga både mot och med. Å ena sidan skulle man tycka, att det ej är fullständigt gentlemannalikt att offentliggöra ett enskildt samtal, och detta kan till en viss grad äfven vara rätt. Men uti denna som alla andra af oss ofullkomliga menniskor uppgjorda reglor finnas undantag. Det är sannt att general Arbin talade med kapten Zachrisson synbart under förutsättande, att han icke talade till en tryckpress, och att han således ej så bevakade sina ord, som han annars skulle hafva gjort, men den form, hvaruti general Arbin klädde sitt samtal, synes äfven berättiga Tit. Zachrisson, att icke betrakta detta såsom hörande till det förtroliga, äfvensom ämnets ömtåliga natur borde hafva ingifvit general Arbin tankan på att icke säga annat, än hvad han kunde stå för och hvad som icke hehöfde förhemligas. Det är en sanning att fordom icke varit sed inom armåen att anlita tryckpressen till vinnande af upprättelse och till korrigerande af tillfälli