hvilket vi osta hört honom tilläggas, — namnet af Nordens Talma. Och i går, likasom flera gånger förut, måste de dock spela för mindre än sjerdedels hus! Detta förhållande i rikets andra stad, — är i sanning ganska förvånande. Herr Torsslows repertoir är omvexlande och de pjeser, han väljer, merendels ganska förtjenstfulla. Då han sålunda gör allt hvad på honom ankommer, för tillfredsställande af allmänhetens fordringar, då han sjelf, hans fru, herrar Stjernström, Malmström m. fl. äro af alla, som förstå att bedöma saken, erkända såsom verkliga prydnader för svenska scenen, så måste man sannerligen medgifva, att så många ansträngningar och sådane talanger vunnit en allt för slät uppmuntran. Gårdagens representation gaf ett nytt bevis på herr Torsslows urskiljning vid valet af pjeser. Det första stycket, en komedi i trenne akter med titel: Handsken och Solfjädern af Bayard och Sauvauge, är en af dessa fyndigt anlagda och fint utförda dramatiska produkter, som snart sagdt endast kunna upprinna inom en fransysk hjerna. Denna har dock, som läsaren torde finna, upprunnit inom tvenne sådane. Handlingen rör sig inom kretsen af ett hof — tvifvelsutan ett af dessa obetydliga furstehus, hvarpå Tyskland öfverflödar. Allt, ända från hofdrägten till konversationen, är här sirligt, prydligt och belefvadt. Passionerna framträda icke här hvarken burleska eller otyglade, ty de äro, så att säga, tämda af konvenansen. Intrigen är ganska enkel: en ung och ädel furstinna har från klostercellen, hvarest hennes barndom förflutit, blifvit förflyttad till thronen. Furstinnan Amalia (m:lle Lindmark) har en handsekreterare, Edgar von Limberg, i hvilken hon förälskat sig, medan denne åter dyrkar en ung stiftsfröken, Mathilda, (m:lle Torsslow). I första akten öfverenskomma dessa båda älskande, att de i hela hofvets och furstinnans närvaro endast skulle genom ett hemligt teckenspråk tilltala hvarandra, nemligen genom hviftandet af en solfjeder och svängandet af en handske. Denna öfverenskommelse har blifvit träffad skriftligen, brefvet borttappas (i komedier tappas alltid bref) och upphittas af en afundsjuk hofman baron d Anglure (herr Stjernström) och en dito hoffröken, Charlotte (m:lle Frösslind.) Emellertid har en regerande furste, under namn af grefve Henric, (herr Schwartz) infunnit sig såsom friare till furstinnan. Denna, allt mera dårad af sin passion för Edgar, råkar nu i en svår strid med sig sjelf. Edgar anar ingenting, han vet ingenting om hennes kärlek — hur skall hon bete sig, för att gifva honom en vink derom? I sannning en ganska kinkig uppgift till och med för en furstinna. Baron dAnglure, denne löjlige narr, hvars röl med vanlig talang utfördes af herr Stjernström, har emellertid upptäckt för furstinnan, att Edgar bär ett fruntimmersporträtt vid sitt bröst. Furstinnan affordrar honom detsamma. Edgar vägrar, ty det är Mathildas porträtt och han vågar icke visa det. Men Mathilda, som är närvarande och som redan känner hemligheten af furstinnans kärlek, stiger fram, rycker porträttet ifrån sin älskare, men har nog fintlighet att utbyta det mot ett af furstinnan, som hon sjelf hållit i handen. Denna sednare jublar nu, ty hon tror sig älskad af Edgar. Hon dikterar ett bref, hvari hon otvetydigt bekänner sin kärlek för Edgar. Men denne blir sin Mathilda trogen och öfverlemnar i stället furstinnans bref till den resande fursten, som under namn af grefve Henrik afvaktar svar på sin anhållan om Amalias hand. Nu följer upplösningen. Amalia upptäcker snart allt. Hon vredgas i början, men förlåter dock slutligen högsinnadt de båda älskande, hvilkas händer hon lägger tillsammans. I efterpjesen, Fattig på mynt men rik på kärlek, komedi i en akt från Fransyskan, hade hr Stjernström ett af dessa komiska partier, i hvilka han är så lycklig. Han föreställer här en tjensteman, herr Pingouin, som infunnit sig på en bal, hvarest han träffar ett förtjusande fruntimmer, en ung fru Leonie, (m:ll Lindmark) hvars lif han en gång räddat vid baden i Pyreneerna.