Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1849, sida 1

dagen mäktig vederbörande på läppen. Att så kan ske, och att befäl kan komma att fattas för armen, derpå äro våra artillerier ett lika beklagligt som faktiskt exempel — der officersvakanserne för närvarande äro så många, att man deröfver kan häpna, och der förhållandet är sådant att utsigten oaktadt (nemligen att snart sagdt kunna genast öfverhoppa underlöjtnants-graden) ingen yngling der vill taga engagement till följd af det obilliga sätt, hvarpå artilleri-officeren nuförtiden behandlas. Dessa förhållanden äro betydelsefulla och borde vara ett varnande exempel för dem, som innebafva både det juridiska och det moraliska ansvaret för tillämpningen af rätt och sanning inom armåen, helst när man betänker, att, oaktadt särskildte uppmaningar, man ej lärer kunna förmå kadetter att blifva artillerister. Och komma föräldrar och målsmän väl underfund med att man gjort prejudicer till ett verkligt system inom armen i allmänhet, såsom nu skett några år, hvilket visar sig deraf att erkändt duglige män få stå tillbaka för och prejudiceras af favoriter, så skola de nog upphöra, att rekrytera krigsakademien med sina ynglingar, och armåen med sina uppfostrade söner — och då — Man vältrar hela skulden för den orättvisa, som vederfarits Tit. Zachrisson, på gen. Arbin, som deruti visserligen är ohjelpligt skyldig, då han i den frågan bordt handla annorlunda, än han gjort, i mer än ett afseende. Men då man härutinnan ändock måste döma på grund af ett om — om nemligen kapten Zachrisson rätt uppfattat hvad general Arbin sagt, eller om general Arbin rätt uppfattat hvad han berättat Tit. Zachrisson m. m., så kan man äfven på grund af ett annat om se saken från en annan sida, helst slöjan kring dessa om icke är så ogenomskinlig, att man icke, med någon kännedom af både sak och personer, kan skilja verkligheten från skenet, den oåtkomlige verkmästaren från verktyget. Om gen. Arbins yttrade tro är grundad, att general Löwenbjelm framburit och naturligtvis då utmålat Zachrissonska reformförhållandet, månne man icke just der har sjelfva roten och upphofvet — och månne icke det förhållandet, att den med batteriet hugnade Schiitzererantz varit en Lövwenhjelms adjutant och förblifvit en favorit, ger stöd häråt, oaktadt den omtalade ridderligheten, som vid närmare påseende icke torde vara så betydlig, att icke maktbegäret likasom den diplomatiska förmågan att vältra eget ansvar på andra är större. Och om Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning har rätt deruti, att general Löwenbjelm har ett oerhördt inflytande på konungen, månne icke då just general Löwenhjelm är den, som förkastelsedomen egentligen och svårast borde drabba? Den, som så kan missbruka ett högt förtroende, är en vådlig man i samhället — vådlig för de orättvisor, han är i tillfälle att begå emot enI skilde individer, antingen af ovilja mot en eller favoritskap för en annan, synnerligast då han blifvit anförtrodd ett så maktpåliggande befäl, och om hang infiytande kan spåras utom 3:dje militärdistriktet, hvartill mera än en anledning torde finnas. — Vådlig derföre, att en älskad konung kan af en sådan man missledas till oförtjenta omdömen öfver aktningsvärda personer, som ej ega i aan OO OO RO RGGEE——————XKXRÖXK KRO KO OO I MIttrt-atMaaa RO OOMOOIO i