Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1849, sida 1

Mera om ITachrissonska prejudicen. (Insändt från Stockholm.) Man läser nu postdagligen kommentarier i tidningarne öfver den högst märkvärdiga händelse, som kapitenen Zachrisson vid Götha artillel riregemente dragit under allmänna opinionens skarpsynta domstol, rörande den stränga orättvisa, honom vederfarits, till förmån för en af general Löwenhjelms favoriter, och hvarvid dels mycket af det vigtigaste blifvit förbisedt, dels det moraliska ansvaret för den sannerligen betänkliga tilldragelsen blifvit alltför ensidigt kastadt på en person. Med det moraliska ansvaret menar man ej ensamt det, som efter gifna facta bör drabba den felande, utan äfven det, som träffar den egentlige, om än osynlige, verkmästaren till en klandervärd handling, så som han på en yttersta dag derför får ansvara inför den, som hvarken villas af teatraliska miner eller diplomatiska väfnader. Det är både sannt och rätt bedömdt, att det är öfver måttan betänkligt om kapten Zachrisson, enligt general Arbins ord, sådane, som kapten Zachrisson dem refererat, blifvit utestängd från en batterichefs-beställning, derföre att han varit ledamot uti ett af reformsällskaperne, helst som man ganska rigtigt anfört, att då konungen ej sett sig förhindrad, att ur reformsällskaperne taga sina statsråd, borde så mycket mindre en reformsällskapernas artilleri-kapten förhindras att blifva batterichef som de politiska villomeningar, vederbörande nu synas förutsätta der hafva insupits, icke det ringaste kunna inverka på ett batteri, då de deremot hos en taburettsman kunna influera mycket. Men en ännu betänkligare omständighet är sjelfva faktum, att kapten Zachrisson, en meriterad och duglig officer, måste stå tillbaka för en yngre och blifva prejudicerad, helst det anförda skälet om reformsällskapet påtagligen är ett svepskäl. Det är detta prejudicerande, hvilket, enligt alla bepröfvade och urgamla grundsatser, endast hörde till undantagen, som nu synes vara meningen att införa såsom ett formligt system uti befordringssättet inom armsen; och om så är, så är det icke ensamt armåen, som är att djupt beklaga; utan äfven det gamla fäderneslandet, om det skulle komma i fara; ty förr eller sednare blifver deraf den naturliga följden, att ingen vill blifva officer uti en armåe, der man efter en mångårig lönlös tjenstebana så orättvist och obilligt behandlas, och der man i utbyte mot nitet att omhulda tjensten, att offra hela sin lefnad deråt, att förvärfva sig en obestridlig duglighet, får hålla tillgodo med att i befordringsväg till både grader och inkomster, blifva prejudicerad af personer, hvilka, af hvad orsak som helst, fallit någon, för