—— —t—767— — —— nen reser åter sitt hufvud och Neapel och Sicilien sucka under ett allt mera tryckande ok. Ivilken, varm, fosterlandsälskande och tänkande man I interesserade sig icke på det lifligaste för Italiens frihet? Detta sköna, klassiska land, som i åri hundraden demoraliserats under det grymmaste och mest djefvulska af alla välden — presternes, detta land med så stora, så lysande minnen, bur mägtigt kände vi oss icke hänförda vid underrättelsen om detta lands frihetsrörelser, om dess förtviflade försök att afskudda sig det nesliga oket? Hur svällde ej vårt hjerta af tjusning, då vi ånyo hörde det ärofulla namnet, Romerska republiken, uttalas, .. detta namn, för hvilket fordom hela verlden darrat? Men ack! Kort var din kamp, arma, blodbestänkta Italien! Kampen, som du förde mot dina förtryckare och deras legobjon, var allt för olika... Du föll, och historien skall icke förgäta, att det var en republikansk general förbehållet, att bortvälta stenen från den graf, i bvilken du inneslutit de förflutna seklernas vanära och nesa! — Historien skall brännmärka denna handling, så som den förtjenar; fastän nutidens konservativa jubla ... Och hvilket jubel? Lefve mörkret, tyranniet, jesuitismen, inqvisitionen, bödlar, bilor och rep. v! I mensklighetens, i civilisationens namn fråga vi då: Hvad är ett folk? Är det herrskarnes enskilda egendom, en maktoch viljelös massa, med hvilken de kunna förfara efter godtycke? Vi fråga dessa konservativa skriftställare, som i sitt krypande för despotismen, förnedrat sig ända derhän. att de uppstämt segerjubel öfver Ungerska frihetens fall och Ryssarnes seger — vi fråga dessa herrar, om de verkligen på fullt allvar vilja inbilla sina läsare, det de sjelfva eller någon annan förnuftig menniska kunna vara öfvertygade om rigtigheten af de principer, för hvilka de kämpa? Dessa mån, (ty svenskar äro de ju till börden, om ock ej till tänkesättet) som tyckas med lif och själ hafva sålt sig åt de Ryska intressena — hurudan den logik, enligt hvilken de resonera? De säga: Folket är intet, regeringen allt. IIerrskaren är Guds ståthållare; han må regera hur som helst, befalla hvad som helst, så kan det icke vara annat än rätt. Om han ock i åratal skulle bryta de lagar, han besvurit, om han våldsamt skulle nedbryta de skrankor, dem konstitutionen upprest mot förtrycket, så eger dock folket derföre galunda rättighet, att beklaga sig, ännu att göra revolution och afsätta honom. Folket har ingenting annat att göra, än tiga och lyda, ty i motsatt fall, kan ingenting hindra furstarne att tillgripa de båda argumenter, som i våra dagar med så mycken fördel blifvit begagnade af reaktionärerna, nemligen: Pulver und Blexe:. Det är dessa läror, dem de konservative aristokraterna hos oss som i andra länder, söka utbreda. Det är förgäfves att söka öfverbevisa dem om det irrationella i deras åsigter, — ty de lyssna icke till någon logik, — det är förgäfves att åberopa det sunda förnuftet, — de vilja icke höra talas om något sådant. Förgäfves drabbar dem alla rättsinnige och tänkande mäns ogillande, förgäfves fördömer svenska är inmindre dem opinionen. förgåfves träffar dem det allmänna åtlöjet, det