satte de mig i kurran — de uslingarne. Ni minnes väl då, att jag skref ett par rader till er och bad om bjelp, men ni svarade, att det angick er icke och att ni icke hade med sådant liderligt pack att göra, och fastän jag hade varit i er tjenst, så ansåg ni er icke böra hjelpa mig, sedan jag blifvit ett sådant utskum, eller någonting dylikt. Var det icke så?Um! — sade grosshandlaren förlägen, — låt oss icke tala mer derom, IIanna. Om du vill bjelpa mig nu i en sak, så skall du aldrig behöfva blifva tagen af polisen mer.v ÅÅår det någon ny fågel, som skall fångas?Än ett glas Hanna — sade grosshandlaren, i det han fyllde på ur buteljen. — Skål, min docka!De klingade med hvarandra, och den unga flickan lemnade icke en droppe qvar i glaset. Hon drack med en nästan konrulsivisk häftighet. Grosshandlaren betraktade henne en stund med sina grå plirande ögon, under det ett triumferande leende sväfvade öfver hans läppar. Han log i sitt sinne, då han betänkte, hur lätt det var för honom, den rike, den mäktige, att föra nödens och eländets olyckliga barn hvarthän han behagade. Hanna — sade han slutligen — du hade rätt... Det är verkligen en ny fågel, som skall I fångas.