——— Yö——— T—————————5— ——ä — ———— År allt förbi? (Forts. o. slut fr. N:o 204.) i Kasta vi nu blicken på de öfriga länder i Europa, inom hvilka frihetsrörelser utbrutit, så se vi öfverallt ett, ehuru tvunget, tillbakaskridande i de gamla formernas nötta hjulspår. Man har satt den fysiska styrkan, här, som i Ungern, representerad genom ett öfverlägset antal bajonetter, emot de demokratiska iderna, hvilkas yttringar man sökt qväfva i blod. Man har mördat, inspärrat i fängelser eller jagat i landsflykt folkets ädlaste och mest frisinnade män, ty då man icke kunde vederlägga deras läror, återstod ingenting annat än att nedtysta sjelfva lärarne. Man har på detta sätt afhuggit demokratiens hufvud och man jubilerar nu, ty man tror att man med lätthet skall kunna reda sig med sjelfva kroppen. — Men ännu år icke allt förbi. Man har glömt sagan om Hercules och hydran. För hvarje hufvud han afhögg uppväxte hundrade andra i stället. Demokratien skall icke länge vara utan bufvud, ty de flesta verkligt bildade och tänkande män, de flesta talanger sluta sig till dess leder. Men betraktar man, som sagdt, det närvarande tillståndet inom Europas stater, så kan man vid första anblicken visserligen låta förleda sig till misströstan. Frankrike, detta land, hvars Februari-revolution gnnom sin återverkan antände minerna i de öfriga staterna, detta Frankrike har troget och med den ibärdigaste konseqvens beträdt reaktionens bana. Inom den lagstiftande församlingen, splittrad i flera partier, har dock af olika elementer en kompakt majoritet bildat sig, i afsigt att först och främst omintetgöra alla venstrans bemödanden i socialistisk rigtning. Denna majoritet, bestående af idel aristokrater, vare sig penningens eller bördens, har imellertid spännt bågen allt för högt, för att länge kunna bibehålla sina valmäns förtroende. Efter att sjelf hafva tillintefgjort Italiens gryende frihet, stillatigande åsett Ungrarnes hjeltemodiga kamp och slutliga undergång, efter att i sitt eget land hafva lagt nya och tryckande band på yttranderätten, efter att hafva jagat ur Frankrike de frihetens kämpar, som tagit sin tillflykt dit undan politiska förföljelser, — efter att hafva utfördt alla dessa storverk, har otvifvelaktigt den nuvarande franska regeringen, som svikit revolutionens principer, helt och hållet förlorat sitt stöd inom opinionen. Varnade häraf skola massorna vid nästa valtillfälle med mera urskiljning utse de män, hvilka skola stå i spetsen för nationen. Allt är sålunda icke förbi. Frankrike skall återvända, och med Frankrike hela det öfriga Europa, till de fribetens läror, dem det öfvergifvit. Franska nationen ären för stor, för upplyst nation, för att låta länge beherrska sig af en hand full reaktionärer, då den blott behöfver uttala sitt ord, för att sjelf återtaga makten. Ännu hvilar sålunda Europeiska folkfrihetens hopp på Frankrike. Ännu är det icke för sent. Andra män än de nuvarande skola träda i spetsen för regeringen, andra principer — mera menskliga och kristliga — skola göra sig gällande. Vända vi oss åter till Italien, så synes vid första anblicken dess sak förlorad, ty på Lombardiets slätter svajar despotens segrande fana, från Vatikanen skola nya bannstrålar utgå, inqvisitio