Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1849, sida 2

Hela hennes utseende röjde en af dessa olyckliga, hvilkas ungdomsblommor lasten i förtid förgiftat Hennes kinder voro betäckta af dödens blekhet, hennes läppar vissnade, hennes gestalt afmagrad och lutande, och hennes matta ögon djupt insjunkna. Man såg tydligen att hon led af fysiska smärtor, af ett obotligt ondt, som blifvit utbildadt genom den fasansfulla lefnad, hvarunder hon tillfölje af sitt eget lättsinne och sin förförares brott, hemfallit. God afton Hanna — sade grosshandlaren, i det han med en vink antydde henne att taga plats på en stol. — Lemna oss ensamma Jacob. Betjenten aflägsnade sig. Grosshandlaren bad mig komma hit i qväll? — sade Hanna. — Hvarmed kan jag nu vara till tjenst?Du skall få veta det sedan. Men säg mig först hur det gått för dig, sedan jag sist såg dig. Du ser sjuklig ut.Åh ja — återtog den olyckliga, sökande nedsvälja de frambrytande tärarne — jag hoppas att det snart skall vara slut. När doktorn var hos mig sist, sade han att jag har lungsot. Det händer ibland, att jag hostar upp blod.... (Forts.) omm 0 St SEEN