Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1849, sida 1

än väl, att de hade den kolossalaste öfvermakt emot sig. De kämpade blott för att värna sin egen sjelfständighet, för att upprätthålla de lagar, dem Habsburgarnes trolösa dynasti, ledd af Metternichska läror, i åratal kränkt. dande land. Despotens härar voro slagna, den magyariska tapperheten hade sönderhuggit kedjorna, och Ungerns folk satte redan foten på sin förtryckares nacke... Då, ur stånd att med egna krafter upprätthålla sitt sjunkande välde, tog denne sin tillflykt till en ännu mäktigare herrskare och påkallade dess bistånd mot sina egna undersåter, dem han dock ännu på fredlig väg kunnat förmå att nedlägga vapen! I stället att bevilja de fordringar, som ett helt folk rättvist yrkade, föredrog han att underkufva detta folk med främmande bajonetter! Vi hafva sökt besvara den frågan: För hvad kämpade Ungrarne? — vi uppställa nu en annan: Mot hvad kämpade de? Var det mot ett folk, hvars nationalitet de sökte undertrycka, eller mot en regering, hvilken de grundlagsenligt voro skyldige lydnad, ehvad den än måtte befalla? Nej, Ungerska grundlagen bestämmer uttryckligen de vilkor, enligt hvilka den heliga Stefans krona är införlifrad med Habsburgarnes dynasti. Enligt denna grundlag eger ungerska riksdagen alla en lagstiftande församlings rättigheter och konungen är förbunden att lyssna till folkrepresentationens röst. Då det nu är faktiskt och bevisadt, hvad äfven de mest förstockade konservativa nödgas medgifva, att den ungerska riksdagens grundlagsenliga rätt i äratal blifvit tillbakasatt, att Österrikes kejsare äfven i detta land sökte tillämpa maktfullkomlighetens princip, att ban hånade de lagar, som från ålder varit gällande, och, utan att lyssna till ungerska folkets ombud, helt och hållet styrde landet efter sitt eget godtycke eller efter den tyska kamarillans ingifvelser, så upprepa vi ännu en gång vår fråga: Mot hvad kämpade Ungrarne? De grepo till vapen mot ett dynastiskt interesse, som sträfvade att sammansmälta de olika nationaliteterna och bringa dem alla under ett enda ok. — De kämpade mot absolutismens uråldriga princip, mot en trolös regering, som i sin blinda ärelystnad icke frågade efter, om dess bana gick fram genom blod och tårar, blott den ledde till målet. Deras kamp var ett helt, ett stort folks kamp mot en enda herrskare och den liga af aristokrater, som omgaf honom. Det var millionernas kamp mot envåldsmakten, frihetens mot förtrycket. Derföre följdes ock denna strid af hela den civiliserade verldens deltagande, derför jublade sjelfva Österrikarne i hemlighet öfver de segrar, dem Magyarernas svärd tillkämpade sig. Folken insågo betydelsen af denna strid. De visste, att den Europeiska folkfriheten stod på spel och att berrskarne, om de segrade i denna kamp, skulle blifva så mycket öfvermodigare mot dem sjelfva. De insågo det... och de gråta nu vid den ungerska frihetens graf... Herrskarne hafva segrat, i trots af folkens, de undertryckta folkens, varma sympathier, i trots af millionernas böner och vålönskningar.... Ty hvad hafva folken kunnat göra? Understödda at bajonetterna, dessa blinda verktyg, som icke tänka, hafva despoterna I I I i i I I I Och i trots af öfvermakten segrade de och frigjorde sitt blö