arm i arm med denne åt staden, medan ett par andra, ännu olyckligare, insulterades af några druckna sjömän celler pojkar. Hu . .. hvilket rysligt lifs — sade Armida darrande, i det hon tryckte sig närmare till sin följeslagare. Ja, — svarade denne — och likväl kunde många af dessa olyckliga ännu räddas, om blott någon barmhertig hand ville utsträckas för att rycka dem undan eländet. ... Det finnes måhända icke tio bland hundrade, som ej med glädje skulle utbyta detta förfärliga tillstånd, hvari de lefva, mot det strängaste, det hårdaste arbete. .. Men det är förgäfves. . .. Ingen vill mottaga dem i sin tjenst.... Hvart de komma blifva de bortvisade ... ty hvem vill väl hafva med sådant afskum att göra? . . . Ingen vill våga försöket.... Jag skall våga det — sade Armida. — Jag skall uppsöka en dylik qvinna och taga henne i min tjenst . . . och jag skall öfvertala mina vänner och bekanta att göra det äfven. De skola icke göra det, Armida, ty de hafva icke ert hjerta och edra upphöjda åsigter. ... Nej, tro mig ... de skola med förakt vända sig bort och fråga er, om ni blifvit tokig, som kan komma med ett sådant förslag. ... Nej, nej... fruarne hafva annat att göra än att sysselsätta sig med dessa arma qvinnors öde. ... De skulle