Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1849, sida 1

.A— ——— des försökt att lösa denna uppgift och dernti har bon gjort rätt, .. ty, odet gifves många slag af diktarsnille och hvar och en skald bör söka att utbilda sig i den rigtning, som naturen anvisat. Fru C. kan icke ställas på samma linea som Bulwer, W. Scott, Ingemann m. sl. Hon har ej förmåga att på diktens grund framtrolla egendomliga bilder... bilder af hög och helig föresyn, gestalter af oförgänglig skönhet, som aldrig glömmas, emedan de äro skapade icke för dagen... utan för sekler. Hennes förmåga inskränker sig till att måla porträtter ur lifvet . . . men äfven detta har sin nytta och sitt interesse. Det finnes två medel för en författare att förbättra och förädla, hvilket väl alltid bör utgöra ett mål för konstens sträfvan. Antingen skall han troget och med sanning afteckna samtidens fysiognomi och skoningslöst blotta dess svagheter, förlöjliga dess dårskaper och visa de sår, hvaraf den blöder, eller skall han ställa för dess blickar ett högt och heligt exempel till efterföljd, d. ä. han skall idealisera lifvet, teckna det icke sådant det är, utan sådant det borde vara. Fru C. har beträdt den förra banan, likasom hennes medtäslarinna, m:ll Bremer, ofta med framgång inslagit den sednare. I närvarande arbete, har fru C. i synnerhet lagt an på att skildra en enda karakter, den nyckfulla qvinnan. Denna karakter är också hållen med en sanning, en finhet, som man ej kan undgå att beundra. Fröken Edith v Sternfelt är en varelse, begåfvad med de rikaste anlag och det ädlaste hjerta, men en förvänd uppfostran i skötet af rikedom, lyx och nöjen af alla slag, en svag moders klemmighet och eftergifvenhet för alla dottrens nycker, hafva helt och hället skämt bort henne och gjort henne till den sjelfsvåldigaste, kapriciösaste och högmodigaste bland qvinnor. Det är i synnerhet i förra delen af boken, hvarest hon framställes under de två första skiftena af sitt lif såsom den fria flickan och sedan såsom Fästmön, som dessa karakters-lyten äro skarpast framstående. Unga Edith är skön och rik. Tillbedjare komma från alla verldens väderstreck .. . och hon fäster dem alla vid sin triumfvagn, gäckas med deras qval och leker med dem, tills hon ledsnat vid dem, då hon slutligen visar dem på dörren. Men Cupido, den skälmske guden, dröjer icke med straffet. I hennes mors hus finnes en ung bruksförvaltare, en ädel och rättskaffens, samt dertill en ybildskönman, som — i djupaste hemlighet förstås — vågat förälska sig i sin rika patronessas dotter. Hans kärlek blir icke länge obesvarad, så mycket tror han sig märka, men det dröjer desto längre, innan unga Edith kan förmås att ens för sig sjelf tillstå denna kärleks tillvaro. Hennes högmod råkar i strid med hennes passion, och det är i tecknandet af denna strid, som fru C. visar denna fina r blick, denna skarpa observationsförmåga, denna bekantskap med menniskobjertat, hvilken väl in1 gen lärer vilja frånkänna denna författarinna. .. Egith kan knappt fatta möjligheten af, att hon den rika, sköna, afundade arftagerskan, kunna förälska sig i en simpel bruksförvaltare, en o— WG —