Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1849, sida 1

tillhör den litterärt bildade ungdomen, så är den dock derföre ingalunda obehaglig, rå eller obelefvad. Icke heller är den i allmänhet alltför mycket egoistisk. Ungdomen är det så sällan och dessa herrar, som arbeta hos sina principaler, få en bestämd lön, och sålunda icke hafva någon egen rörelse att förestå, någon egen vinst att sammanhopa, hafva tillfölje häraf ännu icke hunnit att blifva öfverdragna af denna sjelfviskhetens hårda skorpa, som ofta medföljer en verksamhet, hvars enda mål är sammanskrapandet af så mycket guld som möjligt. Lorentzbergsparken hvimlade sålunda af promenerande. I de dunkla löfrika allerna uppgjordes månget möte, vexlades många ömma handtryckningar eller skämtades temligen grofkornigt. Den moraliska pestsmitta, som anstuckit vårt tidehvarf och hvars brännpunkt de större städerna äro, visade äfven här sina symptomer. Det är den, som gör att folknöjena, ehuru i och för sig sjelf oskyldiga, likväl antaga en cbarakter af osedlighet . . . att glädjens blommor förgiftas af lasten, sedan hjertat blifvit besmittadt af förförelsen. Under masken af glädtighet och yrande fröjd ha vanäran och förbannelsen tryckt sin stämpel, dölja sig ångrens och förtviflans tillbakabållna tårar, grina hemska drag, förvridna af de menskliga passionerna och eländet. ... Det är fasansfullt att lyfta en flik af den slöja, som betäcker