Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1849, sida 1

Stum af rörelse tryckte Theodor henne till sitt högt klappande bröst... och ännu en kyss... den sista ... brann på hennes läppar. Vi kunde fly, Theodor — fortfor Svanhilda. — Ögonblicket är gynnande.... Men ack — det är försent! För sent! — eftersade Theodor dystert. — Du har ritt, Svanhilda: det är försent. . . .? Farväl, farväl ... vi råkas!s — och den unga flickan försvann, lätt som en ande, på den slingrande gångstigen. Ännu en gång vände hon sig om och vinkade med näsduken. Theodor söndertryckte en tår i sitt öga, fattade de båda vännerna en under hvardera armen och återvände långsamt till staden. XXV. Bröllopsdagen. I det menskliga lifvet — säger Bulwer — inträssa ofta underbarare händelser, än den mest uppsnningsrika författare kan dikta... Vi äberopa detta yttrande för de få återstående uppträden vi hafva att teckna. Vi aberopa det, ty dessa uppträden stå icke helt och hållet på diktens lösa grund. ... De