Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1849, sida 1

härstamma icke ensamt från fantasien; ... de hafva haft sin motsvarighet i verkligheten. Det var Svanhildas bröllopsdag. Tidigt om morgonen — det var en vacker höstmorgon i medlet af September — syntes den unga bruden sakta sväfva fram mellan alleerna i trädgården, . . . Vid blomsterrabatterna stannade hon vanligen, lutade sig ned och aftog de blommor, som utgjorde le beau reste efter den flydda sommaren. Svanhildas ansigte var blekt — som döden. Det syntes dock stämpladt af ett nästan himmelskt lugn. ... Blott en och annan gång skulle en åskådare kunnat märka, att den unga flickans lemmar tycktes liksom genomilas af en konvulsivisk darrning. ... Vid dessa tillfällen stannade hon orörlig och tryckte handen mot hjertat. Med handen full af blommor steg Svanhilda uppför trappan till paviljongen och inträdde i det yttre rummet, nedsalte sig på soffan och började binda en krans. Kransen bestod hufvudsakligen af hvita törnrosor ... rosor, icke mera i sin knoppning, utan närmande sig förgängelsen.... Då krausen var färdig fattade Svanhilda en enda ros, som blifvit öfrig, och ville fästa den i de mörka lockarne . men alla bladen lossnade i samma ögonblick och nedföllo i hennes sköt.