Så låt mig ännu lefva i toner de få dagar, som återstå af mitt korta lif. Jag ville dö i musik .... likt troubadouren, som förblödde på fremmende kust — fortfor Svanhilda, i det hon lit de hvita fingrarne glida öfver harpsträngarne, som glittrade i månskenet — Ack .. äfven jag skall ju förblöda ... Tonernas vågor framströmmade nu allt renare och fullare i den stilla sommarnatten. . .. Förtjusta och nästan glömmande den fara, som hotade den sköna sångerskan, lyssnade de tre unga vännerna till dessa hänförande, förtrollande ljud, som på luftens lätta vingar dallrande susade omkring dem. Svanhilda var inspirerad. . .. Hon sjöng som svanen sjunger, förblodande vid stranden, som näktergalen, då han höjer sin klagan i Tiberns eller Arnos romantiska myrtenlundar;... heunes röst var stundom hög och klar som de klingande vågornas . . . ömsom bortdöende i moll, som eolsharpans tynande ljud.... En sång, som denna, Har Roma ej, har Hellas ej lärt känna.... mumlade Emanuel sakta för sig sjelf. Plötsligt tystnade sången och musiken. . . . Ett häftigt skri undföll sångerskan. I ögonblicket var Theodor och hans båda kamrater på benen, ... Genom träden och buskarne trängde de fram till grottan.