Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1849, sida 1

— ——7— —— sig att ernå, bibehöll den minister (Schwarzenperg-Bruck-Stadion) som Wiens eröfrare hade gifvit Ferdinand, och gaf Windischgrätz order att genast marschera till Ungern. Den 8:de December ryckte den österrikiska armsGen, hvilken enligt de lägsta beräkningar var öfver 100,000 man stark, öfver ungerska gränsen: men blef genast öfverfallen och slagen vid Rittsee. Det lyckades imellertid de österrikiske generalerne att på andra punkter verkställa öfvergången och tvinga Magyarerne att draga sig tillbaka. Ungrarnes ställning var vid denna tidpunkt mycket vådlig, ty utom hufvudarmåen, som framryckte från vester, opererade fältmarskalk Schlick, i förening med general Puckner, i Siebenbiirgen, och Raizerne hade genom ett bedrägligt löfte om oafhängighet under en egen woiwod och en egen patriark, blifvit af Wienerkabinettet förledde att med ännu större eftertryck anfalla Magyarerne. Desse beslöto fördenskull att först skassa sig luft i söder och öster, för att sedermera med hela sin styrka kunna operera mot Windischgrätz. Med en stor, churu till större delen irregulier styrka kastade de sig öfver Raizerne, upprefvo dem i ett förfärligt slag, eröfrade deras fästningar och nedhöggo utan skonsmål alla de små röfvande ströfkorpser, som de anträffade. Efter att sålunda hafva låtit dem känna styrkan af sin arm, sökte de att försäkra sig om deras trobet genom att lofva dem stadfästelse af deras nationella och kyrkliga sjelfständighet, blott såsom vasaller under Ungern. Men furst Kara Torgewicz i turkiska Serbien hade blifvit vunnen genom ryska och österrikiska regeringens löften om att få hela Serbien förenadt under sin spira, och Raizerne, som icke kunde motstå Serbernes anbud af hjelp, rustade sig till ett nytt uppror, så fort den öfverlägsna magyariska styrkan hade aflägsnat sig. I Siebenbiirgen voro de magyariska vapnen olyckliga. Bem, som derstädes hade öfverbefälet, kunde icke motså den förenade ryska och österrikiska hären, utan måste efter åtskilliga nederlag inskränka sig till, att, stödd på de ungerska Vlachernes landtstorm, skydda gränsen. Då sålunda begge dessa operationer blefvo utan något afgörande resultat, insåg Kossuth, som ända sedan krigets början varit beklädd med diktatorisk myndighet, att han icke med den ringa styrka, han hade att råda öfver, kunde försvara hela det vidsträckta landet, och beslöt fördenskull att göra operationsfältet mindre, tills han kunde göra hären större. Den enda punkti hela vestra Ungern, hvilken han hoppades att bevara till bättre tider, var fästningen Komorn, till hvars befästande och förseende med artilleri, ammunition och proviant han fördenskull uppbjöd allt, som stod i hans makt, och händelserna hafva krönt denna hans plan med framgång. — Blott de reguliera ungerska trupperne (Honveds) hvilkas antal i slutet af December uppgafs utgöra 58,000 man, blefvo ställde mot Windischgrätz; men med uttrycklig befallning att icke inlåta sig på någon hufvudbatalj, utan blott på alla sätt genom ströftåg söka att skada fienden, I samma afsigt, icke att hämma, utan blott uppehålla fiendens framträngande, ödelades hela landet söder om Donau, i den mån österrikarne närmade sig. 4 Inseende det vådliga problem, han hade att CESSNA RN ——