Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1849, sida 1

D — pögaktning som en uppoffrande och frisinnad furste, och det är bonom Ungern har att tacka för att revolutionen bär en loyal prägel och så länge hölls inom loyalitetens gränsor. Erkehertig Stephan bildade försoningslänken i öfvergängen från nationelt förtryck till politisk sjelfständighet; men då hofvets trolöshet tvingade Ungern till en förtviflad frihetsstrid, drog han sig frivilligt tillbaka, försakande en krona och ännu i sista stunden försökande att mellan de tvenne stridande folken tillvägabringa en försoning. Nu hade Kossuth öppet fält för sin verksamhet. Straxt efter erkehertigens afresa fordrade han af deputeradekammaren, att den skulle uppbåda landtstormen. Ministtren och husets lojala medlemmar satte sig dock emot denna begäran, och då förslaget i följd häraf erhöll endast 8 rösters majoritet, nedlade Kossuth sin post såsom representant och lemnade med öfver 100 medlemmar Pesth för att på egen hand söka förskaffa sig medel till fäderneslandets räddning undan den hotande faran. Imellertid hade kejsaren utnämnt grefve Lamberg till civilguvernör och militärbefälhafvare i Ungern, afhängig af ministeren i Wien. Man hoppades vid hofvet, att de vvälsinnade skulle taga sig i akt för en afgörande brytning, och att en energisk man, understödd af den sig allt mera närmande kroathären, inom kort skulle afväpna den Kossuthska fraktionen. Men den Kossuthska fraktionen utgjordes af — hela Ungern, och samma dag (d. 28:de Sept.) som Lamberg ankom till Pesth, blef ban sliten i stycken af pöbeln. Förbittrad häröfver utnämnde kejsaren Jellachich till palatin och proklamerade krigslagen i Ungern; men det var för sent. Efter palatinens afresa hade den kroatiska härföraren förklarat Ungrarne, att han icke ämnade underhandla hvarken med kejsaren af Österrike, eller med konungen af Ungern; utan i Pesth och Wien föreskrifva fredsvilkoren. Han framryckte äfven oaforutet och stod den 28:de September framför Stuhlweissenburg, hvars kommendant, grefve Eugen Zichy, hade lofvat att åt honom uppgifva nämnde vigtiga fästning. Men i den påföljande dagens gryning blef han öfverraskad af den i största hast samlade, till en stor del irreguliera, magyariska hären under Casimir Bathyanyi, ministerns bror. Vid Velinze, tre mil från Ofen, segrade Magyarernes oförlikneliga tapperhet öfver banens disciplin. Utan sin förbindelse med Stuhlweissenburg ) hade han varit helt och hållet förlorad, och ändå kunde han knappast rädda sig genom att flykta öfver ett utomordentligt vidsträckt moras. Ett stort byte af ammunition föll i segrarnes händer; men den ungerska härens eget tillstånd gjorde det nödvändigt att gå in på Jellachichs förslag om tre dagars vapenhvila. Han begagnade denna tid att i sin bär återupprätta den alldeles upplösta manstukten och till att genom en väl uttänkt och lika väl utförd manöver kringgå Ungrarne och marschera på Raab. Men under denna marsch föllo 600,000 x) Grefve Zichy, öfverbevisad om sitt nedriga förräderi, blef kort derefter afrättad. I källaren på hans slott Kalozd fann man stora kistor, fyllda med guldstänger (barren) och myntadt guld, dels hans privata egendom, dels bestämda för Jellachich.